Att skydda de starka.

Inte sällan får man höra att folk i dagens Ryssland, Ukraina, Moldavien etc. ”längtar tillbaka till tryggheten” på Sovjettiden. Som att Sovjet skulle ha varit ett land där människor levde fattigt, men jämlikt. Vi projicerar våra egna föreställningar om sociala skyddsnät på en verklighet som vi har väldigt lite erfarenhet om. Så vi drar slutsatsen att Sovjet kanske inte var ett idealsamhälle, men de fattiga och svaga hade åtminstone ett skydd från att rasa igenom.

Men så var det inte.

Så framgångsrik var propagandabilden av Sovjet, att många människor – både socialister och antisocialister – faktiskt föreställde sig att Sovjet var socialistiskt.

Men det var det inte.

Det sovjetiska systemet byggde aldrig på att skydda de svaga, utan på att stödja de starka. Systemet handlade om att ge privilegier till högpresterande – eller åtminstone dem som verkade högpresterande. Systemet premierade män av två kategorier: dels män som arbetade i tungt kroppsarbete – gruvarbetare, oljearbetare, chaufförer, och dels män i de högre kretsarna inom byråkrati och förvaltning.

Privilegiesystemet var oerhört komplicerat. Grovarbetare och elitbyråkrater hade förvisso höga löner, men eftersom det rådde en ständig varubrist var det lite meningslöst med pengar. Klart det är kul att ha högvis med pengar, men finns det inget att köpa, så är det inte mycket poäng med dem.

Nej, så Sovjet var starkt präglat av privilegier. Man kunde premieras genom förtur i bostadskön, i kön för att få telefon, i kön för att få köpa en bil. Man kunde få förtur till en plats på ett semesterhem på Krim. Förtur kunde ges för dem som visat sig produktiva på fabriken eller visat upp andra framgångar.

Lite intressant är att privilegierna kunde bli en handelsvara. Hade man ett visst privilegium – en anställd på en teater kunde ha förtur till biljetter till den egna teatern – så kunde man byta den mot, till exempel, kött som en butiksanställd kunde plocka undan innan de vanliga människorna fick tag på det.

Men systemet skyddade aldrig mot svaghet och utanförskap. Handikappade levde en eländig tillvaro, låginkomsttagare likaså. Systemet stödde dem som var starka och framgångsrika. Uteliggare var vanliga i Sovjet; alkoholister som rasat igenom systemet.

De som längtar tillbaka till det sovjetiska systemet längtar inte till ett samhälle byggt av solidaritet och medkänsla; de längtar till en tid när de kunde erövra – eller mygla till sig – rätten till en gratisresa till Sotji eller Daugava. De längtar efter privilegier.