Maidan om morgonen.

Jag bor alldeles intill Maidan. I februari var min gata en stridszon. Runt min gata dog människor för att de trodde på förändring; andra för att de trodde på sina chefer. Barrikaderna står kvar och fasaderna har än i dag skador efter eldar. Gatstenen är fortfarande uppriven på sina håll.
Ekona av skotten hörs mellan fasaderna om man lyssnar.
Men det som slår mig varje gång jag går till tunnelbanan är tystnaden. Det är sanslöst tyst på morgonen på Maidan. Det mest högljudda är svalorna som svirrar genom luften.
Det regnade i natt, och det luktar våt tältduk och koleld. Militärtälten är på väg att försvinna från centrala Kiev, men här, på själva Maidan står de kvar, och så här på morgonen är revolutionen sömnig. Tystande skaver i miljonstaden, och jag blir inte av med tystnaden förrän långt nere i tunnelbanan.