Jag kan bara hoppas att det är slut på våldet. Jag kan bara hoppas att Ukraina – Europas näst största land – kan läka sina sår. Att ansvar utkrävs, att öppenhet och respekt kommer att prägla det land som nu ska försöka ta sig upp ur en lång period av olösta problem.
Jag har ganska envist hävdat att Majdan-upproret inte ska läsas i en höger-vänsterskala. Att fascister, högerextremister och antisemiter funnits med bland Majdan-upprorets anhängare är ett faktum. Precis som det även funnits judiska grupper och att ukrainska homosexuella höll en improviserad pride-parad till stöd för Majdan i januari. SAMTLIGA fotbollsfirmor – de ganska våldsbenägna Ultras – har stött Majdan och engagerat sig som livvakter. En Ultrasgrupp har stannat på Janukovitjs sida, Tavrija Simferopols fans, men den klubben finns på Krimhalvön, och det är en alldeles egen konflikt. Fascisternas närvaro i Majdan har, anser jag, inte gjort hela upproret till en fascistisk rörelse, precis lika lite som judarnas närvaro inte gjort det till en sionistisk aktion. Mycket på grund av att Majdan inte har varit en rörelse. Majdan har varit ett utbrott av folkligt missnöje med korruption och vanstyre.
Kanske är det över nu. Janukovitj har skrivit på ett avtal med oppositionspartierna om nyval och en återgång till den tidigare konstitutionen. I höst ska det bli val. Det är viktigt att veta att de partiledare som brukar kallas oppositionsledarna, som Klitjko, INTE har ett mandat från Majdan. De representerar inga andra än sig själva. Det är inte alls säkert att överenskommelsen betyder att krisen är över.
Och NU måste Ukrainas demokratiska krafter vara uppmärksamma på fascismen, men inte bara som vi har sett den på barrikaderna, i form av fanor och uniformer, utan även den smygande, stillsamma, salongsfascismen som redan är en realitet i Europas – i Sveriges – parlament.
Jag är svag för ett berömt citat av Bertolt Brecht:
Die Mühen der Gebirge liegen hinter uns
Vor uns liegen die Mühen der Ebenen
Bergens mödor ligger bakom oss; framför oss ligger slättens mödor. Nu – kanske – har upproret lyckats, revolutionens berg och motgångar är besegrade. Men nu börjar det svåra, enformiga arbetet med att bygga upp ekonomi, skapa förtroende för det politiska systemet, reformera rättsväsende. Gnetigt, tråkigt arbete i parlament och kommunfullmäktige. Kampen för demokratin, inte som heroism, utan som vardag.
På sätt och vis är det därför som Julija T kan bli en bra ledare – hon kommer från ”oligarkklassen” och dessutom från östra Ukraina. Hela hennes politiska karriär fram till organgea revolutionen var kopplad till storfinans och kontakter med Ryssland. Samtidigt – EFTER 2004 har hon positionerat sig som ukrainsk nationalist. Opportunist? Populist? Ja, kanske. Men kanske också en som kan bygga broar och riva murar mellan människor och skapa goda relationer med både Ryssland och EU.
Hmm .. det är som att vänta sig att fotbollsfansen efter en särdeles häftig och stökig match tar varsin piasavakvast och börjar sopa gator. Jag tror mer på krigsveteran-syndrom. Av de som varit med och deltagit i Majdan oavsett vilken sida de stått på kommer bli oförmögna att återgå till den tålamodsprövande vardagen. Lägg till detta den ständiga rädslan och misstänksamhet så har du alla ingredienser till nästa konflikt. Utan extern hjälp kommer Ukrainas problem att förbli olösta.