Strukturer är en komplicerad mekanism, och vissa strukturer kan verka ”naturliga”, medan andra är svårare att acceptera. Biologi skapar strukturer, sociala förhållanden skapar andra strukturer. Ekonomi, kärleken till Justin Bieber eller countrymusik. Tro, smak, dialekt.
Strukturerna finns. De kan vara galler i våra fängelser, men också de pelare som bygger upp vår identitet.
Vi döms efter vilka vi är. Samtidigt vill vi höra till dem vi sympatiserar med.
Låt säga att jag skulle läsa all världens litteratur i genusfrågor. Jag skulle ta till mig allt, ta tankarna till mitt hjärta och verkligen i min gärning arbeta för ett genusperspektiv i allt jag gör. Likväl tillåter inte strukturerna mig från att vara annat än en man. Skulle jag få ett chefsjobb blir jag ännu ett bevis på att det bara är en massa gubbar som är direktörer.
Jag intervjuade den pakistanske författaren Mohsin Hamid. En man med examen från de tyngsta universiteten; med en rad stora framgångar bakom sig som författare. En representant för en bildad överklass. Han skulle inte bli insläppt på en nattklubb i Sverige. I gränskontroller i hela världen skulle han bli stoppad och misstänkliggjord för sitt farliga namn – Hamid. För att inte tala om att komma med ett pass från Pakistan.
En kvinna kan ta avstånd från allt vad feminism heter och hävda att hon själv skapar sin lycka och sina nätverk. Hon får ändå sitta ensam i bastun bredvid och höra karlarna i ledningsgruppen hö-höa i herravdelningen.
Det finns alltid andra som vill reducera oss till män, kvinnor, svartskallar, gringos, pitebor, rika knösar, äckelgubbar, white trash, AIKare. Vilka vi än är.