Engströmprojektet 5.

Ja, kamrater, jag knagglar vidare genom Engströms litterära produktion. Då och då häpnar jag över något som är väldigt bra, men oftast känner jag att det han skriver är närmast förfärande poänglöst. Man förstår begreppet brödskrivande när man läser Albert Engström. Mannen var känd, populär och hans böcker var garanterade en god upplaga. I årtionden var han chefredaktör för humortidningen Strix och hans skämtteckningar och ”gubbar” var uppskattade och eftertraktade. Karln skrev för att upprätthålla sin rock´n´roll lifestyle
Det har väl framgått att jag inte är fruktansvärt fascinerad av hans rospiggar och Smålandsbönder, men jag är lite imponerad av honom som reseskildrare. Han har en känsla för detaljer och scenerier, han låter sig förtjusas och hänföras, försöker inte vara blasé och världsvan. I Till Häcklefjäll reser han till Island, och det är en resa jag också vill göra. I Moskoviter besöker han Sovjet ungefär samtidigt som Tintin. I Med Kaaparen till Afrika besöker han södra Afrika, och även om boken innehåller åtskilligt som i dag är oaptitligt och rasistiskt, så är den full av lockande bilder av stadsliv och natur.
Jag har sagt det förr – Engström är en scenograf, men inte en dramatiker. En resa ger hans berättelser en dramaturgi som han annars inte behärskar. Och plötsligt blir det riktigt bra.
Har passerat hälften nu. Just nu håller jag på med en av de trista samlingarna av ”roliga” kåserier, men hans bok om Gotska sandön kommer allt närmare. Den ser jag fram emot.