Det pågår ett krig, och jag kan höra explosionerna på avstånd. Jag kan känna doften av krut. Jag kan höra kraftfulla batterier av lögngranater brösta av mot fiendens sanningar. Sidorna lägger ut svårgenomträngliga minfält av förtal och förlöjligande. Men jag sitter på långt avstånd och ser inte hur lögnens granater exploderar i ansiktet på barn i skolor, hur förtalsminfälten berövar människor från möjligheten av gå upprätt.
Kriget pågår i Georgien, långt efter det att medierna och valobservatörerna lämnat landet. Ur mediedramaturgins perspektiv var valet i fjol en envig mellan den bisarre affärsmannen Bidzina Ivanisjvili och den sittande presidenten Michail Saakasjvili. Ingen, utom själva georgierna, brydde sig väl så värst mycket om vem som faktiskt skulle vinna fajten, men två karismatiska personer stod mot varandra. Ivanisjvili vann, och medierna åkte hem.
Men det har knappast gått en dag sedan valet utan att jag fått statusuppdateringar på Facebook som tar heder och ära av de båda kombattanterna. Jag har ganska många vänner i Georgien, så det blir många elaka skämtteckningar av obegripliga figurer, upprörda bildtexter till bilder på Ivanisjvili med åtta utropstecken, groteska karikatyrer av Saakasjvili. Långa texter med punkter.
Och allt är ett avlägset dån av ett krig som jag bara vet pågår. Jag förstår inte ett smack georgiska, men jag kan höra explosionerna från lögngranater, jag förstår att förtalsnapalmen bränner svåra märken på huden. Jag har inte en aning om vad som är rätt och vem som är skurk, men jag vet vem som är offer – georgierna.