Albert Engström lever i en värld av män. Förnuftiga män. Sunda, levnadsglada män som bejakar måttfullhet sans och ordning. Den här ordningen hotas av kaoskrafter: impressionister, socialister, missionärer, godtemplare och kvinnor. Hysteriska, osvenska virrpannor, humorlösa och hycklande.
Rösträttsfrågan dyker upp då och då i Engströms kåserier, och konsekvent handlar det då om att det kvinnorna verkligen vill ha, är inte makt och inflytande – utan karlar.
Jag tror faktiskt att man skulle kunna avskaffa hela suffragettrörelsen med en praktisk, verkligt praktisk giftermålsbyrå /…/ Jag ser kvinnor med stora knävelborrar och ännu större skäggfinnar, kortklippta och med guldglasögon och förskräckliga muskler. /…/ Om ni får välja mellan en riktig karl och rösträtt, så tar ni karlen.
(Ur kåseriet Kvinnans rösträtt från 1911)
Även om Albert Engström inte använder det slags retorik vi i dag möter i kommentatorsfälten på Internet, så är innehållet det samma – kvinnors krav på rättigheter är en produkt av kvinnornas sexuella frustration. Och även om Engström inte erbjuder sig att personligen straffknulla kvinnorna, så är det väl underförstått.
Trots Engströms ansträngningar införs ju rösträtten, och det första val där kvinnorna faktiskt får rösta är folkomröstningen om alkoholförbud. Självklart är kvinnorna på fel sida även där och vill missunna de sunda, måttfulla männen supen till kräftorna.
När så de första kvinnorna träder in i riksdagen, så låter han ”pråmskeppar Jansson” lägga ut texten om vad det får för konsekvenser:
Felet ligger hos oss karar, som inte ha tagit fruntimmrena i kragen å satt dom ner i köket å lärt dom å föda barn å laga mat å va som människor. För si när fruntimmer får rösträtt å får sköta sig själva så blir di vilddjur – di klär å sig och tatuerar sig åt ställer te elände, för di behöver karar, si, och karar som ä riktiga karar, si, som håller dom på sin plats och lagar så att di alltid ä mä barn.
(Den nya riksdagen, 1923)
Kvinnor har i Albert Engströms författarskap ganska få roller: de är mödrar, de är hysterikor, trånsjuka våp eller grälsjuka käringar. I några fall – manhaftiga lesbianer. När han i samlingen ”Adel, präster, smugglare och bönder” gör en samling karikatyrer på vad svenska monarker skulle varit för typer i vår tid, får drottning Kristina illustrera Albert Engströms syn på den modärna kvinnan:
