Sista dagen på P4 Uppland. Tre månader i ett medium som jag tidigare inte jobbat med, och oj, vad jag har haft roligt. Radio är ROLIGT. Det går snabbt och det finns en närhet mellan reporter och lyssnare som jag inte upplevt i vare sig tidningar eller TV. Röster binder starka band.
Tre månader är naturligtvis ingenting, men lite har jag ju lärt mig. Jag har sänt ensam på helger, dragit i reglage och tryckt på knappar och så är det jag som kontrollerar etern. Det enda som hindrar mig från att utropa proletariatets diktatur från min radiotribun är att jag väljer att snällt läsa mina nyheter.
Snabbheten i radio är nästan hisnande, och jag gillar att man ständigt uppdaterar med nytt material. Kanske bullar Ekot upp till Lunchekot och Ekot kvart i fem, men här handlar det om att få ut allt. Snabbt. Snabbast. Det känns som att lokalradion är det medium som lättast tagit till sig webbens möjligheter.
Jag har fått sända, jag har fått göra reportage, korta nyheter, intervjua kommunalråd, fotografera kyrkor i motljus. Jag har blivit inlåst i garaget på julafton. Jag har gjort intervjuer och glömt att slå på bandaren. Jag har upprepat skämtet – ”Ja, eftersom det här är radio så behöver jag ta en bild” – säkert tjugo gånger. Jag har fått se Storvreta och Bålsta – två vita fläckar färre på min karta!
Jag har fått jobba i ett roligt gäng kunniga reportrar och haft en av de bästa chefer jag någonsin träffat – nyhetschefen Lisa Helgesson. Jag är en bättre journalist i dag, än jag var för tre månader sedan, och det är er förtjänst! Tack, allihop!