Träningsbloggen har varit lite tyst ett tag. Jag blev besviken när jag hade min läkarundersökning och fick reda på att ett halvår på gymmet snarast försämrat min hälsa. Jag hade tappat lite kroppsfett, men jag hade fått försämrad allmänkondition. Jag hade inte kommit särskilt mycket närmare några idealmått alls.
Anledningen till läkarbesöket var att jag fick en ny tränare, då den gamla bytt jobb, antagligen frustrerad av bristen på framgång med att skapa folk av mig. Nya tränaren, Olga, visade sig vara en bra mycket strängare handledare på hälsans väg. Framförallt har hon ställt hårda krav på att jag skulle äta bättre. Det gick inte an, förklarade hon, att äta kakor och glass. Hon krävde detaljerad matdagbok, och det är så tråkigt att föra så jag låter hellre bli att äta.
Och på torsdag har jag min sista session med Olga. Och hennes envishet har fått mig att tappa nästan fem kilo sedan början av augusti. Och jag skulle nog kunna tänka mig att det nästan uteslutande handlar om att avstå från sötsaker. Jag är uppvuxen i en svårartad småkaks- och bullmiljö, jitterbuggar, korintkakor, pepparkakor. Och kanelbullar och kanelbullar. För mig är att avstå från småkakor och kanelbullar ungefär som att övertyga sälar från att avstå från fisk. I vilt tillstånd ligger jag på mage i gräset och äter bullar. Vältrande i ishavssolen på ett härligt lager underhudsfett. Men det får jag inte för Olga.
Och själva träningen… Ja, Olgas approach är lite annan än Sasjas. Om han försökte driva mig mot tyngre vikter och så, försöker hon snarare få mig att göra längre serier. Det är mycket mycket mindre dötid med Olga; medan Sasja hade längre pauser mellan repsen.
Nu får vi ju se hur det går när jag flyttar till Sverige – landet som flyter av kaffe och bullar. Landet med fikapauser – alltså det ordet finns inte ens på rumänska. Bland importerade begrepp som ”management” och ”outsourcing” kan man höra ”coffee break”, men riktigt samma sak som en sant nordisk fikarast är det ju inte.