I ungefär sju år har jag nu med kortare eller längre avbrott arbetat utomlands. Nu är det slut, snart. Om en månad vänder jag åter till Sverige för att försöka sluta fly från vad jag nu flyr från.
För det är nog så att mycket av anledning till att jag känt mig tvungen till uppbrott har varit fråga om en föreställning om att det finns något bättre någon annanstans. Och medan jag har flytt, har jag gjort människor illa. Aldrig med avsikt, utan snarare i blindo; förblindad av min egen självcentrering. Det är meningslöst att be om ursäkt och jag vill inte heller påstå att jag är ångerfull. Jag har gjort mina val med öppna ögon.
Men nu är jag som sagt på väg hem. Jag har köpt en lägenhet. Söker jobb. Nu vill jag kunna känna att jag är hemma.
Det bästa med de här sju åren är kanske att jag börjat ta hand om min kropp lite bättre. Fram till januari 2005 hade jag knappt tagit ett löpsteg, och det märktes. Jag mår bra nu, fysiskt, och då känns det som om jag även kan hantera alla tomtar jag har på mitt loft.
I sju år har jag varit i områden drabbade av konflikter och krig och fattigdom. Men personligen har jag ju tjänat fantastiskt med pengar, levt väl och ombonat; lite som i ett rymdskepp. Det kanske kan låta som äventyrligt och märkvärdigt att arbeta på Västbanken eller i Georgien, men det är nog nu som det stora äventyret börjar. Med att komma hem. Försöka få pengarna att räcka. Göra vardagssysslor, städa, tvätta. Pendla till jobbet. Ansvara för katterna. Hitta tid för att träna. Hantera bokföring och redovisning i firman. Försöka tänka på andra än mig själv. Det är det stora äventyret.