Yr.

Vaknar en morgon av att sängen välter. Det tar ett tag innan jag inser att det inte är sängen som välter, utan huvudet som snurrar. Världen spinner i ett skevt vänstervarv, och det tar ett bra tag innan yran ger med sig.
Jag raglar till jobbet, där jag sitter och håller i mig i skrivbordet för att inte trilla omkull, och inser till slut att det är dags att gå till en doktor. Så jag ringer till den tjusiga klinik vi har ett avtal med, och får tid hos en neuropatolog, som han kallar sig.
Han testar och nyper och utför manövrar av olika slag, och konstaterar – du är yr. Och han tillägger att det är rätt typiskt i min ålder.
Och han skickar in mig i en stor maskin som pånner litegrann om en en jättestor cigarrsnoppare. En datortomograf, så att han ska se ut hur jag ser ut inuti. Och inuti mig finner doktorn en klump fett i nackartären, laddad som en kula mot mitt bakhuvud, redo att avfyras. Yr och åderförkalkad. Det är lätt att konstatera att jag inte längre har barnsjukdomar.