Tio år efter elfte september — vad är heligt i dag?

Jag tänker undvika alla minnessändningar i dag. Inte för att jag ringaktar vare sig terrorismen eller terrorismens offer; det är bara det att jag blir så beklämd av själva retoriken. Den halvreligiösa tonen, martyrskapet… De tretusen offren som gav sitt liv för att vi andra ska få leva i demokrati, frihet…
Kriget mot terrorismen har säkert varit nödvändigt. Alla de säkerhetsåtgärder som vi tvingas genomleva när vi barfota håller i våra byxor då vi bältlösa nakenskannas varje gång vi ska ombord på ett flygplan. Det är lite obekvämt, men kanske räddar det liv. Vad vet jag? Det har väl aldrig hänt att ett krig inte märks även bortom fronten.
Lennart Pehrson skriver i sin bok Ni har klockorna — vi har tiden om just vad USA varit beredda att uppoffra i det här kriget. Under andra världskriget infördes planekonomi för att rikta in produktionen på krigsansträngningarna — bara ett fyrtiotal personbilar tillverkades 1943—1945. Hela bilindustrins resurser gick åt för att producera stridsfordon. Och skatterna höjdes. Ransoneringar infördes — kriget märktes på köksbordet.
Dagens krig märks ju också. USA stänger gränserna, inför ett kontrollsamhälle… Nästan allt det vi förknippar med USA – öppenhet, demokrati, liberala friheter — har inskränkts. Det enda som inte rörts är skatterna. USA har enorma försvarsutgifter — och det kanske är rimligt för ett land i krig! Men det är inte rimligt att låtsas att någon annan ska betala. Men kulten av skattesänkningar har blivit det ENDA heliga som inte får röras.
Och där någonstans känner jag att kärnan i min syn på USA tio år efter 11 september ligger. Ett land som alltid varit ett löfte om frihet, har blivit ett land som förlamats av fixeringen vid tax cuts. Tre tusen människor mördades den där tisdagmorgonen… Var det verkligen i kampen för skattesänkningar de gav sina liv?