Gråhets.

Stockolm. Stan var grå i dag. Inga färger eller ljuspunkter, utan mest bara ett slags sömnigt töcken. På många sätt bekvämt. Man slipper starka uttryck, utan allt är liksom filtgrått och jämntjockt.

Jag har alltid gillat grått. Jag har alltid varit lite svag för det höstgrå, filtgrå, svenskgrå. Det är min färg. Men när gråheten övergår i gråhets – då vill jag inte vara med längre.

Jag är ledsen över valresultatet. Jag är besviken över att sju demokratiska, pluralistiska partier inte lyckats erbjuda ett alternativ för gråhetsens folk.

För första gången sedan klasskampsretorikens dagar har Sverige fått ett riksdagsparti som använder sig av begreppet kollektiv skuld. Invandrare, muslimer, mörkhåriga, snedögda hjulbenta… whatever, kommer hur de än agerar att stämplas som olämpliga.

Det handlar inte om att ta debatt och att bemöta argument – det handlar om att markera principen om att endast gärningsmän bär skuld för sina brott.

Det spelar ingen som helst djävla roll om invandrare är överrepresenterade i svenska fängelser. Det spelar ingen som helst djävla roll om det är juggar eller blattar eller män som våldtar och stjäl – det är GÄRNINGSMÄN som ska bestraffas. Inte gärningsmännens bröder eller kusiner eller andra svarthåriga, snedögda eller hjulbenta. Eller ens män.

Demokratin tillåter folk att vara inskränkta. Man får vara rädd och obildad och feg, och kanske är det bra att vi får ett parti för de fega och de rädda i riksdagen. Kanske ger det oss möjlighet att äntligen visa att det finns mod i Sverige. Att svenskar inte är rädda för färg. Att svenskar trots allt är främmande för gråhetsen.