Fonotopiska funderingar.

Askö. Stugan i maj är svårslagen, och en stor del av tjusningen ligger i fonotopen – ljudlandskapet. Det som är intressant är att det egentligen inte är ett dugg tyst i stugan. Det är en himla massa ljud hela tiden, men till skillnad från stan, där ljudet liksom bara är ett jämtjockt brus, är ljuden tydliga och identifierbara.
Skogen är som en opera, med en kör av humlor och trädbrus och bofinkar. Plötsligt stiger den berömda barytonen ut på scenen – Koltrasten sätter sig längst upp i en gran, bugar mot publiken och sätter igång med en aria. And the crowd goes wild.
Någonstans bland slagverkarna hörs hackspettens trumsolon, och ett flygplan på väg från Luleå eller Sundsvall eller en misslyckad affärsresa glider som ett diminuendo genom partituret. Koltrasten, operans stjärna, lämnar scenen, och bofinken verkar lägga i lite mer energi i slutdrillen på sin skalövning. Det är bara att sitta och njuta på parkett.
Det är besjälade ljud på något vis. Ljud med ett budskap. Ett sammanhang.
Ljud som känns som en del av en själv.