Stackars Wolfgang.

Berlin. Hela den här veckan njuter jag av ett hotell, precis rakt under inflygningssträckan på Berlin Tegel-flygplatsen. Allt det som stor- och kulturstaden Berlin har att erbjuda ligger precis utom räckhåll, precis som för Tantalus. Flyga hem går inte, för det är en massa seminarier som ska besökas, åka till stan går inte heller, eftersom vi har program hela dagarna.
Av stor- och kulturstaden Berlin ser jag ju ingenting, och själva konferensen hänger jag inte heller med i särskilt bra, eftersom jag är ditskickad som en nödlösning eftersom ingen riktig ville åka.
Det stora glädjeämnet är Wolfgang. Antingen är han bättre på att hitta alla klubbar och pubbar i trakten av Kurt-Schumacher-Platz och kommer inte till hotellet förrän vid sjutiden på morgnarna, eller så har han så känslig hörsel att de ideliga flygmaskinerna som dundrar över hotellet var tredje minut väcker honom. Hur som helst är stackars Wolfgang hemskt hemskt sömnig. Och somnar. Och snarkar.
Stackars Wolfgang har spridit glädje i konferensrummet under hela dagen. Första gången han snarkade var vid elvatiden, och då tyckte hans grannar att det var lite pinsamt, så de väckte honom. Men sen har han suttit och snarkat större delen av dagen. Det är rätt fascinerande. Men förhoppningsvis har han ork till en ny vända runt Nordvästberlins alla vattenhål nu i natt.