Ett par dagar i sommarstugan. Det är fortfarande mycket snö i norra Roslagen, så sommarbiten av stugan är ännu rätt teoretisk. Jag hyrde en motorsåg och motorsågade lite. Jag har mycket sly och småträd på tomten, och nu ville jag bli av med åtminstone en del av denna växtlighet. Den skymmer kvällssolen om sommarkvällarna.
Så med hyrd motorsåg kastar jag mig ut i träddjungeln.
Det går inte att komma ifrån att få saker är så skojiga att arbeta med som motorsågar. Det är ett högljutt, tungt och fullständigt livsfarligt instrument, och strängt taget är det underligt att man fullständigt utan licenser och utbildningar betros begagna det. Det är ljuvligt: bullrigt, tungt och livsfarligt – det är liksom bingo för klena skrivbordsherrar. Allt förbjudet samtidigt.
Och när man sågar känner man nästan omedelbart skillanden mellan björk och gran. Granen är lätt och doftande; björken är tung och sjunger i veden. Det är ett fullständigt fantastiskt ljud – ljudet av björk mot björk. Björkens röst är ljus och klar: jag tänker på gosskörer. Granen kan inte alls sjunga. Klanglös och ihålig är granvedens röst. Granens grej ligger i suset och ljuset, men som ved är granen rätt trist.
Efter några timmars svettigt jobb har sju träd gått att se sina fäder. På marken ligger en oväntat stor hög med vedknubbar som nu måste klyvas. Och ett berg av ris som måste tas omhand. Nån som behöver en majbrasa.
Nu blir det intressant att se om jag får mer kvällssol till uteplatsen i sommar. Kom gärna och kolla.
Sommaren var i alla fall framme och visade att den tänker komma: genom snön tränger snödroppar, och en koltrast har byggt bo just över dörren.
Nu har även jag slitit med motorsågen, bla den största gran jag någonsin vågat ge mig på. Men visst känner man sig som kung när det nyss så ståtliga trädet ligger uppkapad i en hög. (ok ska jag hålla mig till sanningen så hade hela djävla granen vissnat och behövde tas ner när det saknade varenda barr, men det var hiskeligt stort och redan dött när det fälldes.