I går skulle jag till Stockolm för att hylla min vän Mikael Granlöf på hans femtioårskalas. Och till Stockolm måste man åka tåg; det är för långt för att cykla, och jag var dessutom lite osäker på hur bra plogat det skulle vara. Tåg alltså.
Självklart visste jag att det rådde snökaos, så jag höll god koll på förseningarna. Ett groteskt försenat Göteborgståg, alltså ett tåg från Göteborg, skulle komma till Enköping klockan 16, så det passade ju bra.
Väl på stationen hade det groteskt försenade Göteborgståget föresenats intill absurdum, så nästa tåg skulle vara ett starkt försenat tåg från Örebro. Klockan 16.44. Vilket justerades till 16.52. Vilket justerades till 17.03. Som till slut blev kvart över.
Men då kom det! Och jag noterade det alldeles speciella ansiktsuttryck som bryter ut, när ett starkt, om än inte ännu groteskt, försenat tåg syns genom snöröken. Ett leende av lättnad och ironi, med en grundton av irritation och kanske rentav desperation. Men det är lättnaden som ler. Alla blir genuint glada över att det tåg som skulle kommit kvart över tre sniglar in på stationen två timmar försenat. Och det är faktiskt ganska okej att man får stå.
Vi bättrade på förseningen med ytterligare en halvtimme, och jag kom en timme för sen till Mikaels kalas. Men å andra sidan fick jag ju gå ganska tidigt för att hoppas på att hitta ett tåg tillbaka.
Tåget hem var förunderligt lite försenat, men Enköping totalt igensnöat. Nysnö till högt upp på vaderna, och underbart spännande former på snön som drivit upp mellan bilar. Det är fantastiskt med den här vintern. Varför är den snart slut?