Jobbigt.

Det är jobbigt att springa. Ensamt och enformigt och svettigt. Samtidigt är det enkelt och bekvämt: man behöver inte mycket till utrustning och man behöver inte betala sjukt dyra medlemsavgifter till gym. Jag tycker också att det är skönt att slippa vara bedömd hela tiden. Nu har jag i och för sig aldrig besökt ett gym i hela mitt liv, men jag föreställer mig att det skulle vara ungefär som på gymnastiken i plugget: ett ständigt värderande av omgivningen. Och gymnastiken var det värsta jag visste i skolan – trots att det underligt nog inte var mitt sämsta ämne. Jag hade fyra i slutbetyg i gymnastik från gymnasiet, men trea i matte.

Så fast det är svettigt och slitsamt fortsätter jag springa. Jag får vara mig själv, ensam i skogen. Jag behöver vare sig svassa eller dölja mig. Bara springa. Och det är skönt att se att det går så pass snabbt att få resultat – träningsvärken är helt borta efter bara en dryg vecka i spåret. Det går l i t e snabbare också, även om det är långt kvar till de tider jag hade för två år sen, när jag hade en snittid på under sex minuter per kilometer.

Målet är ju att komma tillbaka till såna tider före sommaren. Det kommer att bli jobbigt. Men det kommer att gå.