Lite avundsjuk.

Askö. Plötsligt talar alla om Bolt, och jag som har TV1000 och ser på de där små filmerna mellan filmerna tror som en idiot att alla talar om den tecknade filmen Bolt. Jag hade fullständigt missat att det är idrottstävlingar som pågår. Sen visade de på TV dagen därpå fyrahundra gånger hur en ung man från Jamaica hade sprungit satans snabbt i hundra meter.
Och jag blir så avensjuk. För min del ser det där historiska loppet ut precis som vilket sprintlopp som helst: en skock killar springer, en springer lite fortare än de andra. Jag ser inte det märkvärdiga. Det är som om jag vore färgblind, att riktiga människor ser nyanser som min defekta synnerv inte klarar. Sportblind.
Samma med fotboll. Jag blir avundsjuk på alla dem som har de här starka känslorna. För ett lag, för en spelare. Eller ishockey eller bandy eller vad fan som helst. Inte ens fotbolls-VM 1994 såg jag. Mina föräldrar var på besök, och jag skulle upp tidigt till jobbet – jag hade fått sommarjobb på Rapport – och jag minns hur jag irriterade mig på att mamma tjöt av engemang medan Sverige spelade mot Rumänien, medan jag låg och var vettskrämd över att inte duga på jobbet; mitt första TV-jobb.
Jag har aldrig varit särskilt framgångsrik i några idrotter själv. Jag var en ganska hyfsad målvakt i fotboll, för jag var inte rädd för bollen och inte rädd för att göra illa mig när jag kastade mig. Men i friidrott – bara feta Lena sprang långsammare än jag i skolan. Och mitt personbästa i höjdhopp är fyrtio centimeter.
Men jag klarar inte att förstå det som engagerar i idrott. Folk försöker förklara – spänning, bla bla. Jag är säker på att jag skulle tycka att den tecknade filmen Bolt är mer spännande än en aldrig så historisk idrottsprestation. Men tänk vad roligt alla de där har, som har så mycket spännande i sin värld. Som jag inte har.