Värma.

Tbilisi. Nu har jag slagit på gasvärmaren, och plötsligt strålar en blid och livlig värma från alla mina element. Stengolven känns inte som skridskobanor längre. I går satt jag och såg en gammal rysk film som var oväntat rolig och frös som en hund. Jag sov, och för första gången efter ett par jetlag-nätter, riktigt bra i natt. Somnade tio, vaknade strax före sju och hoppade med ett huttrande skratt ur min säng.
Försök huttra och skratta samtidigt, så får ni se hur lätt det är.
Så jag bestämde mig för att slå på värmen. Det innebar två problem. Det ena var: hur kommer jag ut på balkongen. Eftersom jag bor på bottenvåningen är alla fönster och balkongdörrar enastående låsta. Att öppna en dörr är en komplicerad och ansträngade process, som omfattar en hel mängd olika manövrer. Handtaget ska, till exempel, lyftas uppåt vid en fas under processen.
Och sen, när jag kommit ut på balkongen, måste jag ju komma in i gasskåpet. Två lås även där. Och sen när jag kommit in i gasskåpet måste jag ju förstå hur lågan ska tändas. Där fanns två vreden: ett med en kran på, och ett med ett element. Jag tror jag förstod vilket vrede som skulle vridas, så jag vred på det. Omedelbart slog det upp en blå, fräsande, låga och jag drog slutsatsen att värmen nu var på.
Så nu brinner det en eld på min balkong. Elementen blev omedelbart varma. När jag kommer hem kommer jag antagligen att kunna basta.