Jättelagg.

Tbilisi. I Kurt Vonneguts Slakthus fem är Billy Pilgrim ”spastisk i tiden”. Han rycks från en tid till en annan, helt utan att själv kunna kontrollera det. Ena ögonblicket är han en gammal man som ser tillbaka på sitt liv; nästa ögonblick är han krigsfånge i Dresden under andra världskrigets sista månader. Och därefter hamnar han, som bekant, i en djurpark eller vad man ska kalla det, på planeten Trafalmadore.
Så kan det, som bekant, gå.
Jag är inte spastisk i tiden, men jag har svårartad jetlag efter den där dumma resan till Amerika alldeles i onödan. Så nu sover jag inte om nätterna, men gäspar mig genom dagarna. I går kväll jobbade jag verkligen hårt för att inte somna där jag satt framför tvn, men när klockan blivit tillräckligt mycket för att lägga sig, ja, då var jag fullständigt hundraprocentigt sömnlös. Jag kunde nästan inte blinka, så pigg var jag. Och klockan blev midnatt, och den blev ett och den blev två, sen måste jag nog ha somnat en stund, för vips så blev den fyra. ”Nu måste klockan vara fyra”, tänkte jag. Och när jag kollade var den en minut över fyra.
Och därmed var det färdigsovet. Jag låg och vred mig i ytterligare en och en halv timme, men halv sex bestämde jag mig för att det inte var någon idé att försöka hoppas på en och en halv timmes sömn. Så jag steg upp och läste i Generation Kill och blev imponerad av vad som kan vara ett av de bästa reportage jag läst.
Framförallt är jag imponerad av hur Evan Wright, författaren, fångat drivkraften hos killarna som sökt sig till det hårda soldatlivet. De har valt bort precis allt det som gör Amerika till Amerika. De väljer bort konsumtion och lyx och bekvämlighet, individualism och frihet, för att leva under extremt obekväma förhållanden, i total lydnad, underordning och disciplin. Så sitter jag där, snurrig av trötthet, och hänförs av Riktigt God Journalistik.
Men nu sitter jag – igen – på jobbet och somnar när jag skriver. Då och då har jag vaknat till och märkt hur jag har skrivit fyrtio rader o. Det är Ganska Sopig Journalistik.