Prickar, ringar och en bostad.

Tbilisi. Efter lite springade på lägenhetsvisningar så fann jag till slut en anständig bostad. En stor tvåa (sovrum och vardagsrum) med ett fint kök och ett rymligt badrum. Stor hall med videoövervakning i porten. En nackdel är möjligen att det inte finns minsta tjusig utsikt över Tbilisi, utan nästan tvärtom: jag bor vid foten av en bergsbrant, så rakt utanför fönstret har jag ett bersgmassiv, och längst upp står det en kyrka. Jag trodde att jag skulle bli väckt av kyrkklockor i morse, men de har tydligen inte mässa så här tidigt på morgnarna. Men det är skönt att äntligen fått lämna hotellet bakom soptunnan och packa upp. Inget ont om hotell Dzveli Ubani, men det är ändå rätt behagligt med egen bostad.
Lägenheten ligger i stadsdelen Sololaki. Det är en backig stadsdel med krokiga små gator med kullersten. Små kyrkor, en synagoga och högst uppe på berget ett patriotiskt minnesmärke från Sovjettiden. Kom gärna och hälsa på. I går drällde jag omkring lite i mitt nya grannskap och noterade att det finns massvis med små butikeer och kaféer överallt. Särskilt lade jag märke till ett kafe, stort som en telefonkiosk. Jag gick förbi vid niotiden i går kväll, och på bardisken satt en flicka och spelade gitarr. En skylt förkunnade: Live på kafé Salve Nino X. Så där satt Nino X, på det minsta kafé man kan tänka sig och lirade gitarr inför en publik för sju personer. Fönstret mot gatan stod öppet och gardinerna dansade i vinden och det var den bästa spelningen någonsin.
Och så har jag fått prickar över bokstäverna, så att jag kan skriva som folk.

Eftersom jag inte själv hunnit börja fota: http://www.panoramio.com/photo/7087962