Jag lovar: bara en sista liten text om festivalen. Som ju är slut och över och färdig och priserna utdelade och besvikna icke-pristagare tröstade och hemresta. De brandgula plakaten fladdrar sorgligt i en allt snålare vind över Obs sumpiga stränder.
(Tjusiga varuhuset i Chanty-Mansijsk)
Kanske har jag varit lite överraljant i tonen. Festivalen har haft en del småfåniga drag, det går inte att bortse ifrån. Men ändå får jag nog säga att jag tycker att vi i juryn kunde jobba på ett bra sätt. Två filmer om det politiska förtrycket i Vitryssland fick pris. En oerhört ironisk och busig film om ryska ämbetsmäns vana att hänga Ledarens porträtt på väggen fick diplom, och pristagaren höll ett tal där hon sa att hon hoppades att Ryssland en dag skulle bli ett land där folk slutar älska makten och börjar respektera sig själva.
(Gubbjury, jag vet)
Vi dumpade skoningslöst glittriga bilder från turistsatsande Potemkin-regioner; vi gav pris åt en knivskarp ordlöst kortfilm om livet på en höghusgård där fulheten och gråheten och monotonin nästan gjorde ont. Men där ändå något slags liv tränger fram som maskros genom stenplattor.
Festivalpresidenten, en enormt imponerande och skärpt kvinna, Ljubov Korneeva, fick makt-partiet Enade Rysslands pris, men distanserade sig leende från partiet i sitt tacktal. Hon fanimig markerade att partiet inte hade något inflytande över hur hon leder festivalen, hur många TV-apparater (för det var partiets pris) de än försöker muta henne med.
(Kaxiga festivalpresidenten Ljubov Korneeva)
En tidningskoncern gav ett specialpris, en bärbar dator, åt en tjej från en liten stad för ett obekvämt reportage om Rysslands ovilja att acceptera handikappade barn som människor. Läkarna ville skriva av ett barn som fötts i 28 veckan eller så som missfall. Mamman ville låta barnet leva. Läkarna formligen tjatade på mamman om att hon skulle ge upp barnet, men hon krävde att pojken skulle få leva. Efter flera veckor i kuvös skulle de lämna sjukhuset, men då fanns barnet inte registrerat: mamman hade fått missfall. Pojken var skadad, svårt handikappad, men levande. Och i dag, flera år senare, är han en glad liten pojke som kan ge kärlek.
Så okej. Någonstans bland all fjompig pompa pågick en manifestation för Rysslands rätt att tala. Någonstans mellan snittar och champagne skedde möten mellan ryska (och vitryska och franska och tjeckiska och en liten svensk) reportrar. Det händer saker.
Samtliga bilder i det här inlägget är tagna av Svetlana Bakusjina från Novosibirsk, vinnare i Art Video-klassen. www.bakushina.ru
är det ett löfte?
Gör en skum film, så kan jag nominera dig i kategorin Video-Art, då får du åka dit själv och vinna statyetter och äta snittar.
det är jättespännande att höra om zolotoj buben juuuee! mera mera mera. mera!