Chanty-Mansijsk. Känslan är lite konspiratorisk. Vi sitter i Sibirien på ett fint hotell och talar om yttrandefrihet, konst, verklighet, sanning och lögn. Men i alla offentliga sammanhang talar vi om gästfrihet, sibirisk värme och vänskap. Högtidstalen kunde vara hämtade från någon internationell kulturkongress 1973 eller nåt sånt. Men det är nu, det är i dag och det är i Ryssland.
Jag har inte träffat en enda journalist här som inte ironiserat över det politiska läget. Hur de kläms mellan annonsörer och politiska makthavare. Antingen är något politisk fel, eller så passar det inte näringslivet. En begåvad filmare gjorde ett reportage om en by här ute bland oljefälten. En ganska typisk sibirisk by: trähus med snickarglädje, liten kyrka, litet hembygdsmuseum. Folk levde och levde ganska gott här långt innan oljeborrningen började. Nu dör byn: här finns i och för sig hur mycket pengar som helst, men fisken har försvunnit ur Ob, tajgan glesnar, jakten blir omöjlig. Reportaget var ganska stillsamt egentligen: hur mycket är olja verkligen värd? Och knäcket sändes. Men den inplanerade reprisen ställdes. Reportern har satts i frysbox. Hon berättade att alla hennes jobb nu synas noggrant för att inte irritera annonsörerna. Här är det oljebolagen som äger yttrandefriheten.
En sorglig bild av ett Ryssland som verkar tystna. Men samtidigt en hoppfull bild av ett Ryssland som ändå fortsätter att försöka tala. Problemen i landet diskuteras. Makt och makthavare, politik och politiker ifrågasätts, men i allt trängre kretsar.
Festivalen här i Chanty-Mansijsk känns ibland nästan som en parodi: tänk er att Pajala skulle bestämma sig för att genomföra Cannesfestivalen. Det finns en lustig blandning av gigantomani och småskalighet här. Men festivalen är en mötesplats just där det här ifrågasättandet fortsätter. Allt kommer inte ut i sändning, men en hel del. På kvällarna sitter reportrar från hålor i Ural och Sibirien och snackar om fiffiga sätt att tala om svåra frågor utan att de som bestämmer riktigt kan komma åt att sätta stopp för alltihop.
Men det är ändå lite motbjudande att behöva sitta så här, halvt underjordiskt, och försöka överlista fega redaktörer och självcensur. Ryssland är större än så.
åååh.