Östhammar. En ond hund skällde upp mitt kattskrälle i en tall. Där sitter det nu och ylar, och dessutom har det regnat, så skrället är vått. Och jag står på en stege och säger ”kss, kss, kss”, men katten tycker att det är alldeles för läskigt att ta sig ner. Hon sitter en och en halv meter för högt upp och kommer inte ner, och jag sitter en och halv meter för lågt och kommer inte upp. Dumma hund! Hunden har säkert kommit hem vid det här laget och sitter och äter praliner i en soffa, medan min lilla stackars katt sitter med regn i morrhåren i en tall och ser solen gå ner och marken är så himla långt bort. Ner. Nåja. Ingen har någonsin sett kattskelett i träd, så det verkar som om katter ändå tar sig ner till slut.
Dumma hund.
Nej, jag bestämde mig för att inte testa teorin om katters förmåga att ta sig ner, så jag klättrade upp på grenarna där stegen tog slut, tog katten i nackskinnet och bar ner henne. Nu är hon rov för stridiga känslor: å ena sidan är hon tacksam för att jag tog ner henne ur trädet, men å andra sidan är hon förnärmad över att jag hanterade henne så respektlöst.