Kejsarens nya image.

En rätt sliten symbol är Kejsarens nya kläder. Alla vet storyn: ett par lurendrejare säljer ett tyg åt kejsaren, ett tyg som är av så fin kvalitet att endast ärliga och goda människor kan se det och känna det. Ja, naturligtvis ser kejsaren inte tyget, men det törs han ju inte erkänna, och inte hans hovmän och ministrar och allt folket. Och för enorma pengar syr man upp en paradkostym åt kejsaren. Och under den stora paraden så fortsätter bedrägeriet: alla vet ju att det bara är goda och ärliga människor som kan se tyget, och om någon skulle erkänna att han inte ser tyget, så erkänner han ju att han är ond och oärlig. Hursomhelst: så kommer paraden till en plats där ett litet barn ser hela processionen, och barnet, det oskuldsfulla, ropar: »Men han har jo ikke noget paa!« Och alla förstår att det hela var båg. Berättelsen är en metafor över totalitarismens egen förbannelse: tyrannen omges ständigt av lismande jasägare som ljuger honom behagliga lögner i ansiktet. Och tyrannen tror dem.

Nå, det roliga är att sagan om Kejsarens nya kläder inte slutar där alla tror att den slutar, men kejsarens fullständiga fiasko som utskrattad inför hela folket. Nej, H C Andersen var en bra mycket mer sofistikerad och slug berättare än så.

Kejsaren inser att allt folket skrattar åt honom. Här står han, kejsare och allt fullständigt naken och förnedrad inför människorna. Pösmage och hängrumpa, sluttande axlar och knotiga knän, ett skrumpet litet organ som inte alls för tankarna till kraftfullhet och potens. Så vad gör en kejsare i det läget. Jo, han sträcker på sig och marscherar naturligtvis dubbelt så stolt genom stan, och hela folket förstår att kejsarens kejserlighet inte alls ligger i siden och vältränade lårmuskler. Och folket hyllar kejsaren mer än någon någonsin hyllat en furste, för en kejsare som kan stå naken och ynklig inför sitt folk, han är en kejsare värd att hyllas.

Och plötsligt tycker jag att det här är en mycket bättre metafor än den vanliga. Varför låtsas alla som att den slutar just när det riktigt intressanta börjar?