Jag har skrivit om stenografi. Jag fortsätter att skriva om stenografi.
Det är lite drygt hundra år sedan Melins stenografisystem introducerades. Upphovsmannen var indelt officer, och sådana tjänstgjorde ungefär två veckor om året. Han hade alltså jättejättemycket fritid att försöka göra något vettigt av. Dels utbildade han sig till massör och gymnastiklärare, och dels lärde han sig skriva stenografi enligt ett tyskt system, Gabelsberger.
Han är liksom inte den personal som man i dag föreställer sig sätta sig ner och hitta på ett stenografiskt system: officer, gymnast, gammal handelssläkt från västkusten. Frimurare, löjtnant, kraftkarl. Tyskvän, försvarsvän, Karl XII-beundrare. Knävelborrar och sabel. Och så stenograf.
Men det är rätt typiskt för den här tiden. Stenografi var en överklassport i stil med fäktning och hästpolo. En intellektuell lek för män med gott om tid och stort behov av att föra anteckningar. Melin funderade ut sitt system i skuggan av en systemstrid mellan två olika stenografiska metoder: Arends och Gabelsbergs.
Det här var en het strid i Sverige. Och förbluffande uppmärksammad. Tidningarna skrev om fördelarna och nackdelarna med det ena eller det andra systemet. Man jämförde hastigheten, läsligheten, elegansen. Melin var gabelsbergare, det gamla, trötta system som var under en våldsam attack från arendsianerna, som var skickliga på marknadsföring och produktplacering. Mitt i striden svek Melin det gabelsbergska systemet och presenterade sitt eget. Melins. 1892 kom första versionen.
Melin hade – antagligen har det sipprat in något från militären här – en vision om att försöka göra inlärningen så enkel och systematisk som möjligt. Och det han utformade var ett system som visade sig vara extremt enkelt att lära sig, men inte riktigt lika snabbt som de andra stora systemen. Melinare vinner aldrig stenografi-OS.
Men det som hände var att stenografi blev tillgängligt. Ungefär samtidigt som folkrörelserna slog igenom, industrialiseringen tog fart i Sverige, kontorskorrespondensen svällde, så fick Sverige en folkstenografi. Poff, bara.
Det där med att det är lättlärt är inget snack. Melins system lär man sig på en vecka. Högst. Men sen gäller det ju att lära sig bemästra stenografin också.
Men stenografin tappade sin plats i överklassen. Det blev snarast en motsatt klassmarkör. Om kunnighet i stenografi var en egenskap en ung, bildad gentleman kunde skryta över vid mitten av 1800-talet, så var det nästan helt tvärtom hundra år senare. Stenografi var en nödvändig kunskap för unga underklasskvinnor på underbetalda, underordnade kontorsjobb.
Jag undrar om det här är något som forskats om. Om hur en elitkunskap förvandlades till en massornas färdighet på bara några årtionden. Från en intellektuell lek för en manlig överklass, till ett hantverksyrke för en kvinnlig underklass.