En riktig stad

Vilnius. Jag dricker en valgjord double espresso pa ett kafe; utanfor fonstret backar en Lexus ut fran parkeringsplatsen och ersatts omedelbart av en Mercedes. Jag inser att alltihop ar en schablon for det ”nya Europa” och bestammer mig for att inte borja artikeln med det.

Ingenting ar lattare an att skriva samma gamla vanliga skit om den frustande viljan efter lyx och prestige i de gamla ostlanderna. Alla dessa markesklader, markesbilar, markesrestauranger, markesmarken. Vilnius ar inte sa.

Jag har aldrig varit har forut, och jag slas omedelbart av att det har ar en stad som verkar trygg i sig sjalv. Det har ar en stad som vet vad den ar. Nordens Jerusalem har den kallats, och da har man avsett det faktum att Vilnius fram till andra varldskriget hade en mycket stor judisk befolkning. Har fanns, sags det, hundra synagogor. I dag finns det en.

Men staden ar ett Jerusalem aven i det faktum att alla verkar ha sokt sig hit, stridit och dott for staden, levt, skapat, forstort for staden.
Nastan alla folk runt Ostersjon har harskat har. Staden har varit tysk, polsk, vitrysk, rysk, litauisk… Gardagens furstar har blivit dagens slavar, gardagens ockupanter blev dagens fordrivna. Vilnius, Wilna, Vilno…

Det enda som forblivit, ar staden sjalv. Manniskorna har kommit och gatt, lamnat spar, forsvunnit sparlost. Sparen av arhundraden av folkvandringar, vanskapsband, allianser, fiendskap finns har. Det ar enastaende.
Kanslan har i Vilnius ar en helt annan an i nagon annan ex-sovjetisk stad jag besokt. Har finns inte den anstrangda och angsliga prestigejakten i Moskva eller Petersburg, inte det enorma utbudet av klubbar och pubar som i Riga, inte allt turistkrams som i Tallinn. Visst finns lyxbilarna och MaxMara-butikerna aven i Vilnius, klubbarna finns har ocksa, och visst finns turistbutiker med yllesockar och barnstenssmycken, men den har staden ar till for sina egna invanare, inte for turisterna.

Har finns massor att se, och gott om bra hotell och servicen ar utmarkt, men staden kanns anda som om den funderar pa annat, medan vi turister knapper foton med vara digitalkameror och kameramobiler. Det har ar inget Skansen och inget museum, det har ar en stad pa riktigt. Har finns dessutom ett minnesmarke over Frank Zappa, utfort i full enlighet med den socialistiska realismens hela kanon. Sant ar alltid bra for en stad.