Katten testar friheten.

Vi åkte till sommarstugan i dag. Vädret var tjänligt, och katten skulle få följa med. Katten tjöt av ilska hela resan och försökte gräva sig ut ur buren. Till slut var vi ju framme, och katten fick slippa loss för att nosa sig runt i stugan. Det var hennes andra besök.
Sen tänkte jag testa vad hon skulle tycka om att få gå på en promenad ute. Katten slank ut, och i stället för att vara misstänksam och försiktig, agerade fröken Silfie som om hon ägde hela världen. Terrassen var intressant i tre sekunder – därefter hoppade skrället ut för att erövra universum:

Hon tvekade inte ögonblick på sin uppgift i tillvaron. Hennes uppgift i tillvaron var att agera rovdjur i en given biotop: till och med hennes kamouflage passade perfekt in i miljön. Att hon inte skulle överleva två dagar i den här skogen oroade henne inte det minsta.

Silfie var extremt belåten över situationen, och visste omedelbart exakt hur man kunde ta sig fram genom de snårigaste snåren och under de glesaste gärdesgårdsstörarna. Hon tokrusade som en prickig vågrörelse över ägorna, med svansen tjock som en limpa. Det vara bara att inse: Silfie skulle befinna sig halvvägs till Hudiksvall inom några minuter om jag inte kunde fånga henne. Men hon hade svårt att ta mina fåniga försök att intressera henne på allvar. Det fanns så vansinnigt mycket mer att upptäcka.

Men det är bara att acceptera. Katten kan inte gå på egen hand utomhus. Det är fullt av räv och hundar överallt och den här katten, tuff som hon verkar, har ju inte en halv aning om hur man i själva verket klarar sig i världen. Till slut lyckades jag fånga henne och plockade in henne. Rätt snart hittade hon en vårsömnig fluga som hon grundligt jagade, torterade och förnedrade innan hon till slut åt upp.

Katten tjöt av ilska när vi åkte hem också, men nu sover hon i soffan.