Strukna skjortor i lopp nummer ett.

Jag fick en oherrans massa oväntade pengar bara för att jag slutade på SVT. Jag har aldrig förstått vad ”komp” är för något, så på tretton år visade det sig att jag hade rätt mycket sånt. Nästa gång ska jag lära mig såna saker. Hur som helst fick jag en oherrans massa oväntade pengar och bestämde mig för att unna mig ett nytt strykjärn.

Mitt gamla strykjärn hade tagit en hel del stryk i form av det knappt flytande vattnet här i Uppsala. Försökte man hälla vatten för att utnyttja strykjärnets ångstrykjärnskapacitet stod man snart i mörker och höll ett kallt järn mot de stackars skjortorna. Och jordfelsbrytaren är placerad i vår lägenhets mörkaste hörn, i vårt bråtigaste förvaringsutrymme, längst in, precis där vi placerat de föremål som gör ondast att trampa på, sparka i, eller välta över sig. Det blev till slut riktigt tjatigt.

Strykjärn bör nog beskrivas som en ”sällanköpsvara”. Jag vet nästan ingen vara jag köper mer sällan än strykjärn. Jag har köpt säkert tre bilar under samma period som jag hållt till godo med mitt strykjärn. Möjligen köper jag mortlar mer sällan. Såvitt jag vet har vi i vår familj bara köpt en mortel under över 20 års samliv. Det känns sällan riktigt så där vansinnigt angeläget att köpa mortlar och strykjärn.

Det slår mig att jag nog inte heller ser reklam så himla ofta för strykjärn. Eller för mortlar.

Nå. Jag tycker det är skönt att ha strukna skjortor och byxor. Jag känner mig oerhört olustig om jag måste ha på en ostruken skjorta. Det är ungefär som att ha skvätt någon sorts sås över byxorna. Går inte. Men det gamla strykjärnet funkade inte riktigt i alla delar som strykjärn ska. Förkalkade ådror i järnets innanmäte spottade emellanåt ur rostiga skvättar lort som naturligtvis alldels extra effektivt gnuggades in i skjortornas självaste atomer. Beläggningar, repor, glapp sladd… Strykjärnet BAD om att få tas till strykjärnsveterinären och få en spruta. Men jag tänkte: nästa lön, nästa lön. Och nästa lön var ju som regel slut den 27 ungefär, den också, så strykjärnet fick hänga med till nästa lön.

Men med en oherrans massa nyerhållna komppengar fick vi tillökning i familjen. Ett snofsigt, modärnt, strykjärn. Jag grämde mig rentav lite över att jag hade så pass lite skjortor att stryka: ynka fyra. Ett par näsdukar hade jag också. Två t-shirts. För det funkade så bra, och ångan kom så jämt och det rann inte patetiskt ur det. Till och med katten var imponerad – hon stod och tittade på och det syntes verkligen hur hon fascinerades av denna nya anläggning. Hon testsatt alla nystrukna skjortorna också. Så fort jag strukit en skjorta satte hon sig på den varma och gosiga skjortan. Kvalitet, tyckte hon. Och det hade hon ju rätt i.