Häromdagen mötte jag en man som trivdes på sitt jobb: han var busschaufför. Jag var, å min sida, busspassagerare och tänkte just sjunka in i djup och stärkande sömn, när han slog på radion och annonserade:
– Ja, välkomna allihop till den här bussen till Uppsala. Det ska bli roligt att ha er som gäster på den här lilla turen, och jag hoppas att vi kommer att få en trevlig resa. Det är mycket trafik i dag och lite regnigt, så jag måste be er om att sätta på er säkerhetsbältet. Jag vill förresten passa på att be er, att om ni någonsin stiger på bussen ute på landet, att ni har med er någon liten lampa så att vi chaufförer ser er. Det är ju lite trist om man väntar på bussen en fredagkväll så här, och så åker bussen förbi och nästa kommer inte förrän om en timme eller så. Ja, jag ska inte störa längre: än en gång: trevlig resa!
Sen kom vi ut på den uppländska ödemarken och passerade alla dessa mystiska orter där ju folk uppenbarligen bor, men ingen förstår varför. När vi kom in i Uppsala slog chauffören på mikrofonen och talade:
– Nu är vi nästan framme i Uppsala, och jag tycker det har varit en trevlig bussresa, utan några incidenter och otäckheter. Glöm för all del inget kvar i bussen, eftersom den här bussen går vidare på en gång. Jag önskar er allihop en trevlig fredagkväll och en trevlig helg. Och kom ihåg: livet är en sällsam och dyrbar gåva.