Hund, katt och kastrationsångest.

Jag har aldrig tyckt om hundar. Det betyder inte att jag tycker illa om hundar. Hundar befinner sig på plussidan. På minussidan finns fenomen som folkmord och whisky och sånt. Hundar är nyttiga och praktiska djur och är värda all respekt. Men jag tycker inte om dem, och först nu börjar jag förstå vad det är jag inte gillar.
De senaste veckorna har vi rest runt lite och träffat på en hel del hundar – annars känner jag faktiskt knappast någon med hund, men, som sagt, på sistone har jag fått umgås med hund mer än någonsin tidigare, och jag känner: nej, jag tycker inte om hundar.
Kalla mig gärna stockkonservativ och pryd, men jag tycker det är stressande att så fort man kommer över någons tröskel så kommer ett kreatur på 80 kilo rusande och sticker ansiktet mellan benen på en. Med dräglande käftar som kan bita av ett lårben på en älg. ”Å, Berra är så snäll, han vill bara hälsa!” Jag vet inte om det är kastrationsångest eller en känsla av integritetsbrott, men jag konstaterar: jag tycker inte om det. Och alla hundar jag nu träffat under de senaste veckorna uppför sig på exakt samma sätt: extremt fascinerade av mina genitalier.
Okej, hunden orienterar sig med lukt och identifierar individer i sin omvärld genom att nosa på genitalier; det är hundens natur – skiter jag i. Jag tycker ändå inte om det.
I stället ska vi skaffa katt. Onödiga och meningslösa små djur – utom det att de fångar möss – men med en stark känsla för integritet. Passar mig perfekt.