Glöm inte att pastor Davies vill ha sitt kaffe utan socker.

Jerusalem. Dagen svalnar och vinden blåser upp, som alltid om kvällarna här i Jerusalem. Solen håller på att gå ned, och den benvita stenen i fasaden och servitörernas skjortor färgas rosa. Vi ser Agatha Christie sitta, ensam med sitt anteckningsblock, i ett hörn med god uppsikt över hela baren. En herre i vulgära kortbyxor inser tack och lov att han inte är rätt klädd och retierar. Muhammed tar emot våra beställningar: ”anything else, gentlemen?”

CIA:s station agent misslyckas som vanligt med att smälta in i mängden. Han är den enda i mörk kavaj, och den enda som har bruna skor. Bruna skor på kvällen… Det är uppenbart att han väntar på en kontakt – det är nästan bara nejlikan i knapphålet som saknas för att han skulle se ut som en gestalt i spionroman.

Pastor Davies hälsar hjärtligt på några nyanlända landsmän, ännu inte solbrända, ännu inte härdade av Jerusalems myller och mångfald. De tittar förvirrat åt alla håll när muezzinens ”Allahu akbar!” ljuder. Pastor Davies ler: ja, Jerusalem är en helig stad även för muslimer.

En röd katt smyger fram till springbrunnen vid olivträdet, hoppar upp på kanten och tittar fascinerat på guldfiskarna och silverslantarna nere i det porlande vattnet. Katten viftar frustrerat på svansen: för långt ner.

CIA:s station agent står där han stod. Isadora Duncan sveper förbi honom, utan att röra golvet och utan att ägna honom den minsta uppmärksamhet. Hon är klädd i praktiskt taget ingenting, men ändå fullständigt anständigt och värdigt. Hon rör sig med en självklar lätthet, och är precis så oberörd av allas uppmärksamhet och blickar, som bara den som vet att precis alla tittar kan vara. Hon har redan börjat bli gammal, och aningen för kraftig, men är, naturligtvis, rasande grann. CIA:s station agent har svårt att låta bli att se på henne.

Hovmästaren kommer, knäpper sina händer framför sitt bröst och ber om ursäkt för att vår mat dröjer. ”Just a minute, gentlemen. Maybe I could bring you a drink? On the house?”

En ung kvinna kommer ut genom en dörr. Efter någon stund kommer en medelålders man ut genom samma dörr. Hela restaurangen konstaterar att de valt ett ovanligt olämpligt rum för ett diskret möte. Efter ytterligare en stund kommer ännu en ung kvinna ut genom dörren, och hela restaurangen tittar diskret ned i sina tallrikar för att gömma sina tankar, fantasier och avundsjuka undan de andra restauranggästerna.

Det är nu uppenbart att CIA:s station agent misslyckats med sitt möte. Hans kontakt är avslöjad, han själv är avslöjad, och nästa steg i hans karriär lär bli Thule Air Base på Grönland eller ett Forward Command i Irak. Han kastar cigarretten och går sin iväg för att hitta på en bortförklaring.

Muhammed kommer, med ena kinden röd, med vår mat och the drinks are on the house, of course.

En stjärna tänds över olivträdet. Maten är perfekt tillredd, och kaffet efteråt doftar av kardemumma.

Pastor Davies sällskap har också kommit igenom sin måltid, och ber om kaffet. En kraftigt byggd herre i basebollhatt frågar om de har decaf. Ett mycket brittiskt leende syns i Agatha Christies mungipa och hon råkar bryta av pennspetsen.

På vägen ut från restaurangen vid The American Colony Hotel passerar vi omärkligt genom tidsmaskinen tillbaka till nutiden och blir nästan påkörda av bussen till Ramallah.