En dag på verandan

Jerusalem. Den här stan lider av helg-schizofreni. Västra Jerusalem domnar bort framåt eftermiddagen. Östra Jerusalem piggnar till på fredagkvällen. På lördagkvällen vaknar västra Jerusalem, och ungefär då börjar de kristna kyrkorna ringa till helgmålsbön. Söndag är vanlig vardag, utom för de kristna, som får försöka helga vilodagen på sitt eget lilla vis.
Med lite listighet kan man alltså hävda tre dagars weekend. Eller, om man är av den mer asketiska typen, tre måndagar i veckan. Härligt för workoholics.

Efter gårdagens grillning i Ramallah njuter jag en ledig dag, och har ännu inte lämnat frukostbordet här på verandan. Först frukost i timmar. Sen kaffepaus, med senaste numret av al-Quds och mitt stackars snart utbrända ex av The Hans Wehr Dictionary of Modern Written Arabic. Nu är det faktiskt snart lunchdags, och sen tror jag faktiskt att jag ska ta en vilopaus.

När jag dör vill jag komma till verandan på hotell Jerusalem. Det här är nog den trevligaste plats jag någonsin upplevt. Här sitter man i skuggan och ser solen vandra över himlen. Böneutroparen vittnar om att det inte finns någon gud utom Gud, och strax efteråt kommer en grupp judar sjungande längs Nablusvägen. På andra sidan vägen ligger en av Jesu gravar. Ja, det finns tydligen två. Det här är en speciell Kristi grav för protestanter. Här finns en busstation med linjetrafik till Ramallah och Betlehem och en tidningskiosk. Inga hebreiska tidningar. Dock finns Jerusalem Post, som väl får anses representera de israeliska intressena.

Här tar palestinska familjer en lördagsfika. Kristna skandinaver möts för att berätta om hur de vandrat längs Via Dolorosa, en fyrahundra meter härifrån. Journalister från olika länder sitter med sina datorer och kollar Facebook och de senaste nyheterna. Vi läppjar på mintte eller tjockt kaffe med kardemumma och tänker oss att det här är ändå ett rätt okej ställe att helga en vilodag på, vilken vilodag man nu än väljer att helga. Kanske lika bra att helga alla, för att vara på den säkra sidan.