Jerusalem. Det har varit en hel del första gången i sommar. Under de två senaste veckorna har jag varit för första gången i Bryssel och för första gången i Paris och just nu är jag för första gången i Jerusalem. I morgon kommer jag för första gången att åka till Ramallah.
Det är ingen idé att börja rada upp första intryck. Jag kom i går kväll, och intrycken hittills är mest bara huvudvärk på hotellet – ett helt enastående trevligt hotell. Trådlöst internet i en lummig uteservering där världshistoriens godaste limonad serveras. Citron, mynta. Så där sur att nackhåret krullar sig, vilket är svårt, eftersom jag klippt mig oerhört kort. Finns inte mycket plats för nackhåret att krulla sig på.
Men bara själva grejen att sitta i en lummig servering vid Damaskusporten är märkvärdig. Mitt i världens mest omstridda, älskade, fruktade stad. Och så utanför, på gatan, finns Jerusalem. På riktigt. Ett märkligt intryck är den stenhårda uppdelningen av stan. Den gamla gränslinjen går inte långt härifrån. Väster om gränsen är alla plakat, reklamskyltar och butiksnamn på hebreiska. Några på ryska eller engelska. Så fort man kommer öster om gränsen är allt på arabiska. Vägarna har gropar och det är ostädat, stökigt, kaotiskt. Kommunen lär lägga ner en sjättedel på vägunderhållet i östra Jerusalem, jämfört med i västra.
Vi bor alltså i en arabisk stadsdel. I arabiska Jerusalem. Jag har under det senaste året ägnat oerhört mycket tid åt att lära mig arabiska. Men inte fan kan jag nån arabiska! I dag försökte jag beställa kaffe, och efter en längre tids planering formulerade jag min beställning. ”Sorry, Sir?” sa servitören. Det är rätt jobbigt att upptäckta att araberna inte fattar att jag talar arabiska när jag talar arabiska. Jag är i och för sig en överdängare i att böja svaga verb, men hittills har jag inte träffat någon som bett mig böja ”qala”. Jaja. Det kommer väl, inshallah.
men gud vad trist med arabiskan. men på en månad lär man sig nog endel ändå.