Moskva. Hela världen vet att Ryssland går mot diktatur och förtryck. Tidningar stängs och oliktänkande mördas. Putin skramlar med kärnvapnen.
Ändå är det svårt att riktigt känna av förtrycket när man är här i Ryssland. I synnerhet om man minns hur det var på Sovjettiden, då människorna, till exempel, undvek att ha kontakt med utlänningar, av rädsla för att få problem med myndigheterna. Just rädslan är, i mitt tycke, det centrala i förtrycket. Ett förtryck som ingen fruktar är inget förtryck.
Det betyder inte att allt är lugn och gott här i Ryssland: det finns tvärtom ganska lite att glädja sig över, och utvecklingen går inte mot öppenhet och tolerans.
Det otäckaste är egentligen inte de beslut Putin och hans krets fattar. Putin har varit noga med att inte rota i grundlagen, och han har inte på något sätt instiftat lagar som minskar yttrandefriheten, rörelsefriheten, mötesfriheten. Men det finns en djup tradition i Ryssland av att vilja göra sig duktig inför överheten, och här uppstår det mesta av det otäcka. En demonstration i en provinshuvudstad, 200 deltagare med plakat som kritiserar Putin. Jag tror ärligt talat att Putin personligen skiter fullständigt i en sån manifestation. Men nånstans finns det en polismajor som vill göra sig duktig inför polisöversten som vill imponera på guvernören som definitivt vill gör sig till inför presidenten. Och så åker batongerna fram.
Samma med medierna. Putin behöver inte inrätta censur och stänga tidningar och TV-kanaler. Journalisterna får betalt per publicerad artikel och redaktörerna vill vara ägarna till lags, och ägarna vill inte stöta sig med politikerna. Skriver du arga, oppositionella artiklar får du ingen lön, skriver du snälla, krypande och lögnaktiga så får du betalt.
Det är viktigt att minnas att Ryssland nästan fullständigt saknar en tradition av oberoende medier. Pressen i Sovjet var sovjetisk, den underjordiska var antisovjetisk – men INTE oberoende. En journalist i dagens Ryssland kan välja att vara lojal och krypande, eller oppositionell och fördömande – men INTE oberoende. På Jeltsins tid ställde medierna villigt upp som ett instrument FÖR Jeltsin, MOT kommunisterna, men inte för oberoendet.
Det kan låta lite som den gamla vanliga visan i Ryssland: att ämbetsmännen är onda, och tsaren god. Att Putin i själva verket är snäll, medan byråkraterna och kapitalägarna är dumma. Men det är ju inget tvivel om att Putin låter det här förhållandet fortsätta. Putin skulle utan tvivel kunna stoppa de enfaldiga tillslagen mot oppositionens demonstrationer. Men han gör det inte, och visar därmed att han tycker det är rimligt att gå in med kravallpolis mot en handfull oppositionella. Han visar att han verkligen uppskattar guvernörens handlingskraft, hans polisöverstars och polismajorers professionalism.
Det otäcka, det som ännu inte hänt, men kanske kommer att hända, är att den här kryperihierarkien en dag kan kompletteras med en skräckhierarki. Om vi i dag ser polismajorer som vill fjäska för överheten, kanske vi snart kommer att se polismajorer som är rädda för överheten, och agerar som de gör av fruktan. Då är förtrycket ett riktigt förtryck.
Än är vi inte där i Ryssland. Nästan allt vi hör om övergrepp i det här landet kommer från ryska källor, ryska journalister, ryska politiker. Ryska medier innehåller bra mycket mer information, ifrågasättande och debatt än vad vi i utlandet tror. Ryssar kan resa hur fritt som helst i utlandet (Ja, bortsett från att vi i Europa bygger enormt krångliga visumregler för att hindra dem att komma hit, men det kan vi ju faktiskt inte beskylla Putin för). Vanliga tidningskiosker är fulla med utländska tidningar och tidskrifter, det finns inga begränsningar i tillgängligheten till internet eller satellitsänd TV och radio. Okej, sitter du i nån byhåla i Ural eller Kamtjakta är det inte så lätt att sticka runt hörnet och köpa The Economist, men majoriteten av Rysslands befolkning bor i stora städer, med full tillgång till internet och internationell press.
Och även om de ryska medierna är en sorglig syn – i mitt tycke framförallt på grund av ryska journalisters dåliga professionalism – finns det en mängd forum för yttrandefriheten, debatten, ifrågasättandet. Det har bildats diskussionsklubbar, teatern har fått en intressant ställning, det publiceras rätt mycket ifrågasättande litteratur.
Ryssland har inte tystnat. Trots allt.