Nationalstolthet

Det påstås att svenskar försöker undvika att vara stolta över sitt land. Och så kommer man dragande med att vi inte firar oss vansinniga på svenska flaggans dag. Men alltihop är bara en ny form av patriotism. Ett slags hyperpatriotism. Jag skulle till och med vilja påstå, att det för de flesta svenskar skulle uppfattas som osvenskt att springa omkring och vifta med flaggan på nationaldagen.

Nu är, som bekant, begreppet ”osvenskt” lite mångtydigt, men mer om det nån annan gång. Nu ska jag komma dragande med gamla patriotiska minnen. När jag gick i skolan på sjuttiotalet var patriotismen rent hysterisk. Det fanns inte ett ämne där vi inte fick oss ipräntat att det inte kunde finnas en bättre plats på jorden än Sverige, och ingen del av Sverige var bättre än Norrland, och ingen del av Norrland var bättre än Västerbottens län. Här fanns VÄRLDENS LÄNGSTA LINBANA!!! Och MEST GULD I HELA SVERIGE. Norrbotten var också lite imponerande: där fanns VÄRLDENS STÖRSTA BIFURKATION. Tänk!

Jag minns att jag tänkte att de som bodde vid stranden av Tärendö älv måste ha svårt att låta bli att gråta av stolthet när de steg upp på morgonen och såg VÄRLDENS STÖRSTA BIFURKATION rinna förbi. De borstade tänder i vatten från VÄRLDENS STÖRSTA BIFURKATION. Jag tyckte nog faktiskt att det där med bifurkationen var lite vassare än världens längsta linbana. I mitt hjärta visste jag nog att det skulle vara en baggis för lömska människor någon annanstans på planeten att bygga en lite längre linbana, bara för att djävlas med oss västerbottningar. Men bifurkationer är inget man anlägger bara så där.

Patriotismen genomsyrade allt. Sverige hade räddat hela Egyptens kulturskatter genom att flytta på vad det nu var. Sverige gjorde världens bästa kameror och kulspetspennor. Vi var de enda som hade bokstaven Å. Och utöver Sovjet och Japan fanns det inget land i världen som byggde mer båtar än vi. Vi hade världens bästa religion, för vi fick äta vad vi ville. Och så hade vi Ingemar Stenmark. Och han var dessutom från Västerbotten. Och vi hade världens äldsta berg.

Histora och sånt var inte i någon större utsträckning en källa till patriotism när jag gick i skolan, utan allt handlade om hur Sverige hade erövrat världen nu. Det fanns ett radioprogram, där barn skickade in frågor om allt möjligt, och så var det en panel experter som svarade. En gång var det en som frågade ”När var Sverige som mäktigast?”. Och panelens historiker svarade att Sverige på 1600-talet i och för sig var en militär stormakt, men fattigt och outvecklat. I dag, däremot, var Sverige världsledande inom industri och forskning, och aktivt inom fredsarbete i hela världen. Så svaret var ”NU!”

Och så är det nog, med den svenska patriotismen. Jag är rätt säker på att de flesta som fnyser åt gamla kungar och regentlängder betraktar just den formen av patriotism – alltså den sortens flaggviftar- och nationalsångs-patriotism man möter i Norge och USA – som primitiv och gammaldags. Här i Sverige, däremot, har vi blivit mycket mer sofistikerade än så. Bara vi svenskar har nått en sån nivå av utveckling och förnuft att vi inte längre behöver alla fjompiga gamla ritualer.

Och så har vi världens största bifurkation. Någon dag ska jag åka till Tärendö älv och dricka ett glas vatten ur nationalpatriotismens källsprång.