Nu är det så här att jag har en halvgammal mobiltelefon. Den funkar perfekt. Det enda felet med den är att den är just halvgammal. Jag är lite sugen på att skaffa en ny och fin och ny. En platt och blank och frän.
Så jag gick till en mobiltelefonaffär, lade upp den halvgamla och bad om lite förslag.
– Då har jag precis vad du söker!, säger herrn i butiken och går in i en skrubb. Efter en stund kommer han fram med en liten låda och en liten trind telefon.
– Det här är en kompakt och enkel telefon, och det bästa är att du inte kommer att behöva lära dig en massa nya kommandon och menyer.
Telefonen såg omodernare ut än den jag har. Det riktigt ångade gubbstil över den. Hade volvo gjort mobiltelefoner på 70-talet, så hade de sett ut precis så där. Det var kort sagt EXAKT den telefon jag inte ville ha. Om jag hade fått definiera de egenskaper jag INTE ville ha på min nya telefon, så hade jag nog kommit fram till just den.
– Mjae, sa jag, – jag tror nog jag tittar vidare…
– Okej, sa herrn i butiken, – vad är det som får dig att tveka? Det här är en robust och pålitlig telefon, med tydliga och rediga menyer. En bra telefon för dig som använder telefonen för att ringa och kanske smsa.
– Jamen jag vill ha en LYXIG och frän telefon! En som är platt och och och fin och lite elegant. En som visar att jag har KOLL! Den telefon jag har funkar utmärkt, men den är inte NY och inte TJUSIG. Om jag behövde en bra och robust och pålitlig telefon skulle jag behålla den jag har! Jag vill köpa en livsstil! Jag vill köpa respekt från min omgivning! Jag vill köpa vällusten i att ställa in ringsignaler och hitta finesser att skryta över. GE MIG DEN FETASTE LUR NI HAR, OCH INGEN FARBRORSTELEFON!
Nej, så sa jag inte. Jag lommade iväg och kände mig gammal.
Fast å andra sidan är den halvgamla snart helgammal, och då kommer jag kunna odla min stofili genom att hala fram en mattblå gammal sprucken historia när alla andra har gått på marknadskrafternas försök att få oss att slänga bort fullt fungerande saker.