Prat

Askö. I en stor gryta mognar flädersaften. I kväll kommer jag att ha fyra liter av den märkliga saften, och redan i eftermiddag ska jag göra en ny sats. Jag hade aldrig smakat fläder innan jag gjorde min första sats i fjol – mest på skoj, eftersom jag har ett stort fläderträd. Nu är flädersaften liksom själva essensen av sommaren. Själva meningen med det hela. Det långsamma i processen hör också till saken: saften ska mogna i flera dagar – det är som sommaren själv: man får ha tålamod. En blandning av överdåd och otillräcklighet. En underbar blandning.

Oderzo. Det regnar. Hela veckan har varit mulen, men några enstaka solglimtar mitt på dagen. Men morgnarna och kvällarna har präglats av regn. Det är sex mil till Venedig och jag är i ett Italien som inte kommer med i turistbroschyrerna. Vi hittar nätt och jämt en restaurang! Ett par snabbmatsställen och några kaféer, men var är alla familje-trattorior? Var hittar vi ställena där gamla mormor lagar pasta enligt nedärvda recept och gamla Onkel Giovanni ljuger historier om hans tid som partisan? Inte i Oderzo. Men det är ändå på något vis uppfräschande med att besöka en liten stad utan större attraktion för turister. Det är liksom äkta ogenuint. Inga rutiga dukar har lagts fram, och gamla mormor tinar La Famiglia della Dafgårds Low Fat Saltimboccia i mikron i sin Programma della Millione-lägenhet.
Vi åker till Venedig och hela det genuint genuina turist-Italien möter oss, med Munu Turistico för 19 euro och somaliska killar som säljer Golce e Dabbana-väskor intill Rialtobron. Äntligen känner vi igen Italien. Bara vädret är fel. 15 plus och regn i Italien är inte trovärdigt.
Jag kommer hem till svenska skogen klockan två på natten, och soluppgången kan skönjas borta i norr. I dag ska jag äta sill i solgasset.

Askö. Det är ett känt faktum att nästan allt behagligt och mättande har ett stort och belåtet Ö i sig: Brööööd. Grööööt. Smööör. Mjöööööl. Och det kan inte vara en slump att de fornnordbor som hittade på alla dessa magstinna ljudkombinationer, även placerade ett varmt och sömnigt ÖÖÖÖÖ försommarens gröööööööön. Det är liksom samma känsla. Att sitta – till och med nu när det regnar på ett ovanligt blött och tröttsamt vis (blööööööt, tröööött) – och se ut över allt grööööönt är nästan kliniskt lugnande.

Gräsmattans skrynkliga gröööön, med inslag av smörblomma och gulröd mossa. Granskottens skamlöst nygröna mot den nästan röda grönheten hos de regntunga grenarna. Potatisblastens ambitiösa grönska mot den regnbruna matjorden. Det finns såna mängder av grönt och grönskande. Och invävt i synintrycket förnimmer man sången från grönsiskor som knipsar frön från maskrosor.

Askö. En regnig lördag är perfekt för att göra palt. Så i dag gjorde jag palt. Rev potatis, blandade i kornmjöl och vetemjöl och pillrade i sidfläsk. Kokade i fyrtiofem minuter och lassade upp de knallgrå klumparna på en tallrik. Det kan mycket väl vara tio år sen jag åt palt, men känslan av att sätta tänderna i kokt klump mjöl kändes bekant. Bekant kändes också den alldeles särskilda mättnad som endast fyra rediga pitepaltar skapar. Nu sitter jag i soffan och riktigt pöser av paltkoma.
Naturligtvis blev jag tvungen av wikipedia pitepalt. Intressant var att det fanns en artikel på italienska om pitepalt. Piatti tipico svedese. Men vad som var ännu mer intressant var att det fanns tre svenska maträtter redovisade under cucina svedese: julmust, pitepalt och knäckebröd. En komplett och närande måltid.
Nu ska jag diska, men först ska jag dåsa lite i soffarn.

Östhammar. En hel vecka ledigt, och inte en tanke på att tänka. Jag är i sommarstugan och bekämpar den biologiska mångfalden. En rosbuske har trasslat in sig i en spirea och sekatören går varm. Ett berg av taggiga grenar formas. En stor syren har vält. Ytterligare ris. Ett par gamla vederstyggligt fula fågelbord i trä hamnar på rishögen.
Jag slås än en gång av det behagliga i att göra en utflykt till det fysiska arbetet. Jord på knäna. Värk i armarna på kvällen, och så den yttersta lyxen: tröttheten efter ett hårt arbete; lustkänslan i att se allt dött och risigt försvinna från trädgården.
Jag bränner riset och det känns som en rit. Luften är full av riktiga lukter: brinnande ris, våt jord och mina armar är nästan sönderklösta av argt fjolårsris.

Tbilisi. Jag har en mycket stor och bred säng, och sex på morgonen brukar jag sova som sötast. I morse var det sexringning i kyrkan, vilket var lätt störande. I synnerhet en ledig lördag. Men så är det påsk också. Men viss möda somnade jag om. Sen ringde kyrkan klockan nio också.

Tbilisi. På Facebook finns det quizzar. Man ska svara på tio frågor, och så får man reda på vilken italiensk maträtt man är. Eller vilken grekisk gud. Eller vilken bensinmack man är. Och jag blir alltid sugen på att göra ett eget quiz för att ge svar på frågan vilken gammaltestamentlig profet man är, men jag skulle göra så att man ALLTID blev Habackuk.

Tbilisi. Jag får spam. Webdatingspam. Men den gör mig mer melankolisk än irriterad. ”Saknar dig en flickvän?” frågar den mig.
Det måste vara den sämsta frågan att ställa till någon som är ute efter att webbragga. ”Saknar dig en flickvän?”
Jag får liksom sjömansvibbar: här har vi sjömannen som är ute efter att svänga sina lurviga i Amsterdams glädjekvarter, och så slår honom tanken: !En flickvän saknar mig. Där sitter hon hemma och åldras troget medan jag åker båt och förlustar mig i Amsterdam! Nej, jag går nog till sjömanskyrkan i stället!”
Det är poetiskt på nåt vis, det där ”Saknar dig en flickvän?”
Verbet så där i början och det läckert placerade objektet. Det slår en i magen när subjektet är sist i satsen. ”Kysser dig din älskade?” Det är effektivt, men knappast en bra formulering för webbdatingtjänster. ”Hatar dig översättningsprogrammen?”