Wet wet wet!

Det är en helt annan bulle att springa i knisprig vinterkyla i ett Fagerskogen, än i dallrande hetma i Roslagen. Det är JÄTTEJOBBIGT att springa, men förmodligen är det löjligt fettfbrännande. Jag kommer ju runt banan trots värmen, men det är som om tröjan är Döda havet, så salt och blöt och svettig känner jag mig. Kilometertiden väldigt blygsam (6,59) och inga intressanta naturupplevelser, bortsett från doften av nyslaget hö, som doftar emot mig ibland.

Kopparormar.

Jag ser kopparormar hela tiden! Är de enormt vanliga i Roslagsskogarna? I morse var det enastående kvavt och varmt när jag sprang, och inte mycket att berätta, bortsett från kopparormarna. Jag har nu dessutom sett att det myllrar av Marie Nyckelblomster där jag såg den första. Man har slagit vägkanterna, men faktiskt ansträngt sig för att inte slå dessa vilka orkidéer. Det tycker jag är omtänkssamt.
Brunnspumpsproblemen är ännu inte helt lösta, så duschen efter löprundan blev väldigt besynnerlig. Jag fick stå under ett slött sipprande av ljummet vatten. Och nu åskar det. Tiden bättre än i går: 50,05. Och så skrämde jag en hjord kor, och ett rådjur.

Skabb och fästingar.

Efter en veckolång paus med massor av andra ärenden kom jag äntligen ut i spåret igen. Härlig, sval morgon, sol efter kall natt. Då är det enormt skönt att springa. Som vanligt sprider jag skräck omkring mig. Två skabbiga rävar vid Börstils kyrka – så skabbiga att de mer såg ut som röda Alien-monster än som rävar. Sorgligt att se. De såg så oräviga ut att det enda som påminde om att de var rävar var deras … hoppiga sätt att jaga sork i åkern. Efter ett par hundra meter såg jag en annan räv (ännu oriven av den spanska), kraftig och fin i pälsen, och drabbades av rävglädje. Jag blir glad på ett speciellt sätt när jag ser en frisk och rävlig räv.

När jag kom hem sprätte jag bort från min topptränade kropp en ovanligt stor fästing som letade efter lämpliga hudveck. Ha. Så går det när man gapar efter mycket. Inget härligt blodsatt blod åt den fästingen – tji, och knappt det.

Måttlig tid: 49,32, men vem bryr sig, när det finns så mycket skönhet och njutning i tillvaron.

Skräck.

I dag sprang jag lite långsammare än i går. Men framförallt spred jag skräck omkring mig: först skrämde jag en kohjord i sken vid Börstils kyrka. Sen en hare strax före avtagsvägen mot Assjö. I själva Assjö, när jag svängt in på skogsvägen som leder hem, skrämde jag ännu en hjord kor och strax efter leråkern alldeles innan jag är framme greps en grävling av fasa inför min framrusande gestalt. Så springer jag genom det uppländska sommarlandskapet och stressar faunan, och då har jag inte ens räknat alla stackars lövsångare som får hjärtat i halsgropen när jag, det mänskiliga ångloket, springer förbi.

Liljekonvalj.

Det doftar liljekonvalj i löpspåret nu. Det är en känsla av sällhet nästan, att plötsligt känna liljekonvaljdoften i näsan när man hastar fram upp mot Assjö.
En kompis varnade mig för att ”fastna i en lunk”, men jag förstår inte vad det är för fel med det. Varför skulle det vara så ont att springa i ett jämt och bekvämt tempo? Jag tävlar inte, jag springer omkring i skogen utan större planer.