Prat

Man kan inte resa någonstans utan att ha böcker med sig. Att sitta på en flygplats och vänta; att åka tåg eller bus utan läsning, det är en ren pina. En gång var jag på en solsemester och de fem böcker jag tog med mig tog slut! Jag fick börja om och läsa samma igen. Det gick bra det också.

Nu köpte jag Kavallerist-flickan av Nadezjda Durova. En legendarisk bok och en av Rysslands första självbiografier. Durova föddes i en adelsfamilj utan stora tillgångar och beskriver en barndom av tvång och kärlekslöshet. Hennes mamma drömde om en son, och blev djupt besviken när hon födde en flicka. Besvikelsen tog hon ut på barnet, som dessutom var högljutt och livligt.
Pappan var husar – ett slags kavallerist – och familjen levde med regementet. Durova beskriver hur hon fascinerades av vapnen och hästarna och att hon helt saknade intresse för de kvinnliga verksamheter hennes mamma försökte uppfostra henne i. Hon insåg tidigt att vara kvinna, det var att vara förslavad. Och hon formulerar sitt missnöje med sitt öde:

[Min mor sa ofta att] kvinnan är född för att leva och dö i träldom; ofriheten är hennes arvedel. Bördan av att ständigt vara hindrad från oberoende och ett liv under alla former av tvång präglar hennes tillvaro från vaggan till graven; hon behärskas av svagheter, hon är berövad fulländning och är oförmögen till allt. Kort sagt, kvinnan är den olyckligaste, minst värda och föraktfulla av alla skapelser på jorden. Jag blev yr i huvudet av den här beskrivningen; jag beslutade mig för att vad det än skulle krävas befria mig från mitt kön som var, som jag förstod det, förbannat av Gud.

Så Nadezjda Durova sparar fickpengar, tar sin fars häst och rymmer till armén. Där uppträder hon som ung pojke och säger att hon flytt från sin familj som inte vill tillåta ”honom” att bli soldat. Hon visar sig vara en duktig ryttare och får beskydd bland en grupp kosacker från Don.

Den här boken skrev vid 1840-talet, och skildrar till stor del Durovas upplevelser under Napoleonkrigen i början av 1800-talet. Hon deltar i strider, skildrar livet i lägren och på baler. På olika vägar från kejsaren nys om att det finns en ung kvinna vid fronten, och han begär ett möte. Han lovar att tillåta henne stanna i armén, men hon måste byta förband då och då, eftersom hennes dåliga skäggväxt avslöjar att hon inte är en av grabbarna.

Hela boken är skriven med en skön energi. Hon är rolig och drastisk, men man skulle ju gärna vilja höra mer om hela hennes kamp för att bevara hemligheten om sitt kön i åratal. Nu beskriver hon det mest som ett problem i samband med baler, då hon har en känsla av att andra kvinnor ser i hennes ögon att hon inte är en man. Hennes befäl klagar faktiskt inför henne att hon är onaturligt ointresserad av damerna på bal. En riktig husar ska sätta kvinnors hjärtan i brand.

Boken har ju varit väl känd i över hundrafemtio år, och det har skrivits operett och gjorts film, men mest bara i Ryssland. Durovas öde har varit märkligt okänt i väst, och hon översattes till engelska först i slutet av 80-talet. Sedan dess har den varit en källa till forskning och resonemang kring genusfrågor och sexualitet. Durova var gift och hade barn, men bar manskläder även sedan hon lämnat det militära. Hon krävde att hennes barn skulle tilltala henne genusneutralt – inte mamma eller pappa, utan ”förälder”.

Många har försökt resonera kring hennes sexuella orientering – i boken är hon absolut kysk. Om hon skulle vara asexuell eller cissexuell eller transsexuell, det framgår inte alls. Den enda kärlek hon beskriver är till sin tjerkessiska häst Alkid.

Bäst är boken, tror jag, om man helt enkelt läser den som en skildring av en människa som gjorde ett självständigt val, oberoende av samhällets och samtidens normer.

Jag befinner mig alltså i Zaporizjia och kan bara fantisera om vad det skulle ge för poäng i Alfapet. JÄTTEMÅNGA. Dessutom borde det nog igenkligen stavas Zaporizjzjija, för det ska vara två tonande sj-ljud i rad där i slutet. zjzj. Tänk fet humla en varm försommardag.
Här är det svårt att tänka på humlor och försommardagar just nu, för det är februari och rent groteskt grått och slaskigt. Det duggregnar. För någon vecka sedan var det svinkallt och soligt. Nu är det grått och grått och dimmigt – på TV berättar de att flygtrafiken i stora delar av Ukraina står stilla och att även hamnarna håller stängt – bara tågen går, eftersom tåg, som bekant, inte påverkas av väder.
Zaporizjia är en stor industristad som svårligen kan kallas vacker. Den hette Alexandrovsk fram till 1921 och sedan – Zaporozjie på ryska och Zaporizjzjija på ukrainska. Za porogi – nedom forsarna. Staden ligger vid Dneprs forsar, som en gång i tiden var kända vid sina skandinaviska namn. Just här låg en stor ö där vikingarna stannade och fikade när de var på väg till Micklagård. Den tidens Tönnebro.

Och här höll kosackerna till femhundra år senare. Det finns en speciell gren av kosackerna som kallas just Zaporogkosacker – kosackerna nedanför forsarna. En berömd målning av Ilja Repin skildrar hur kosackerna skriver ett elakt brev till den turkiske sultanen. Och de gjorde alltså på den här ön, Chortitsija, som i dag är ett naturreservat. Vore skoj att se, men i morgon ska jag hem igen. Snabbt besök. Och inga kosacker fick jag träffa. Värdelöst. Och vädret är som sagt – också värdelöst.

Men det är ändå roligt att se en ny plats. Och jag vill gärna komma hit igen under gynnsammare väderförhållanden.

Det ska sägas på en gång: tåg 97 till Zaporizjia var framme på minuten i tid. Det är ändå lite imponerande. Annars var det en rätt tröttsam resa. Tåg 97 hör till en enklare kategori tåg, och kan inte jämföras med Pilgrimsfalken, Sapsan, som går mellan Moskva och Petersburg och Moskva och Nizjnij Novgorod.
Och inte heller kan stackars tåg 97 jämföras med den kategori tåg som kallas ”firmennye”. Varumärkeståg eller hur man nu ska översätta det. Av ordet ”firma”. De är ganska påkostade och erbjuder en mängd service ombord – room-service, TV i kupén, gratis frukost… Lite olika.
Tåg 97 är ett ”snabbtåg”. Nu ska vi kanske inte överdriva snabbheten, men det är ett tåg som stannar väldigt sällan. På den femton timmar långa resan stannar vi en sex-sju gånger. Två av dem är för en tjatig gränskontroll på i gryningen. Usch. Frasen ”sex på morgonen” kan användas bättre.
Tåg 97 erbjuder en komfort som innebär tak och väggar och brits och dörr. Och filt och faktiskt lakan och egendomligt pösiga kuddar, och då åkte jag ändå i den lyxigaste lyxklassen för sybariter och hedonister. Ursprungligen hade jag en annan bokning, men jag nappade på erbjudandet om att mot en redig muta uppgradera mig.
Delade kupé med en gentleman som fraktade toalettstolar. Kupén var ganska full med toalettstolar, vilket väckte en del uppmärksamhet vid tullkontrollen.
Mitt pass fascinerade gränspoliserna. Jag har den nya modellen som är full med egendomliga finesser – genomskinliga fotografier och instansade underligheter – passpoliserna ropade till sina kollegor för att visa upp märkvärdigheten: ”Hur du sett ett sånt här svenskt pass?” De hade fickorna fulla med kontrollmanicker och lyste på passet och höll det mot olika scannrar och Gud vet vad. Däremot tittade de inte på själva mig.
Järnvägsstationen Zaporizjia är inte känd för att vara bekvämt placerad. Den ligger hopplöst långt från centrum, till taxichaufförernas fromma.
Och när jag kom fram till hotellet och kontakta kosacköversten som skulle ta emot mig och visa mig Zaporogkosackernas livsföring och samhällssyn, så hade han ändrat sig. Nu ville han inte längre träffa mig.
Nå. Det går att leva med. Jag skriver om något annat i stället. Och i morgon kan jag ju njuta av tåg 98, samma, fast norrut.

Om svenskar skulle fantisera ihop ett drömland dit man vill åka på semester, då skulle det vara ett land med sol, hav, berg, värme, god mat, leende människor och billig sprit. Och på mycket få av de här punkterna uppfyller Ryssland de högt ställda och rimliga krav svenskar ställer på sina semesterparadis.

Men ändå. Det finns inget annat land jag blir så upprymd av som Ryssland. Fast här inte finns tapas eller samba eller salsa eller soldränkta stränder och allt som man normalt ska gilla.

Ryssland har vädret mot sig. Och en statsledning som gör allt för att svärta ner landet och dess folk. Ryssland har en historia som inte är vacker, med folkmord och våld, och en nutid som också väcker berättigad avsky.

Men så har vi människorna. Och låt mig bara ge en liten, liten glimt av vad man möter. Här i landet. Varje helgdag klockan tretton noll-noll är det dans i Sokolnikiparken. Oavsett väder och årstid.
Det är väldigt anpråkslöst. Någon sätter ihop ett spellista på en och en halv timme med lättdansad, glad musik och så kör vi:

Det är helt gratis och det är lätt att bli avundsjuk och de verkar ha så satans roligt. Och det är nog det som är hemligheten med Ryssland – de har så roligt, även när de lider nöd. Det här är fattiga pensionärer som faktiskt får fundera på om de har råd till de 28 rubel som tunnelbanan kostar till Sokolniki (ungefär sju kronor). Men under en och en halv timme får de helt enkelt ha skoj, och sedan tar de tunnelbanan hem igen.

(Och jo, nog blir man åthutad ibland. En herre klagade på att jag stod och fotade, men han var nog mest ängslig över att bli sedd med fel kvinna.)

Det finns en legend som säkert inte alls är sann: när Moskvas tunnelbana projekterades fanns det inga planer på en ringlinje. Men hur det nu var så råkade Stalin ställa en kaffemugg på kartan, och frågade varför inte ingenjörerna talade om den runda linjen mitt i Moskva. Ringlinjen är brun på kartsystemet; precis som kaffet som Stalin drällde på kartan.
Det är naturligtvis en saga, men att Stalin satt spår i Moskvas kollektivtrafik är ändå fullkomligt uppenbart. Pun intended.

Om Majakovskaja-stationen är en uppvisning i stram elegans, så är Komsomoskaja en orgie i barock överlastning. Stationen invigdes 30 januari 1952, drygt ett år innan Stalin dog. Arkitekten är en av Sovjetrysslands mest meriterade – Alexej Sjtjusev, född 1873 i Chisinau, och död 1949, flera år innan tunnelbanan invigdes. Han är mest känd för att ha ritat Leninmausoleet vid Röda torget.

Hans karriär är lång och märklig, och han hann testa en mängd olika stilar. När han fick jobbet att designa den här stationen var han genast inne på barocken, och det är ändå ganska spännande att en känslig och begåvad konstnär kunde hitta så rätt för att skildra sin tid. Sovjetunionen efter andra världskriget under åren fram till Stalins död hade förvandlats till ett Imperium. Ryssland har alltid varit en stormakt med imperialistiska ambitioner, men fram till andra världskriget var imperialismen inte så… Ja, den hade ännu inte blivit ett estetiskt ideal.

De stationer som byggs under de här åren pöser av svällande barocka former, bladguld och rubinrött överallt. Hade kejsar Nero byggt en tunnelbana i Rom på sin tid skulle den sett ut så här.

Det är överväldigande, och just Komsomolskajastationen är väl den som man brukar tänka sig, när man talar om Moskvas tunnelbana – med kristallkronor i taket.

Jag tycker alltid att man känner något slags ursinne i den här stilen. Det finns en aggressivitet i alla dessa ornament, en oro – kanske ett spår av det mindervärdeskomplex som man ofta möter i Ryssland, i synnerhet bland makthavare. ”Vi måste bygga större, dyrare, värre, högre, bredare, förgylldare… för att visa att vi är minsann lika bra som andra.” Inga kostnader sparas, men i bortre änden står en staty av Lenin och ser bortglömd ut bland gamla stegar och annan bråte. Som i en kejserlig städskrubb.

Jag tror att det är världens vackraste tunnelbanestation: Majakovskaja på gröna linjen i Moskvas Metro. Den invigdes 11 september 1938 och är en del av den näst äldsta linjen i den gigantiska tunnelbanesystemet. Den äldsta linjen, den röda, är ganska blygsamt utsmyckad, men när man började med den gröna så hade man kommit på idén att inte bara bygga en tunnelbana, utan även bygga en vision av det kommande lyckoriket. Luft och ljus, framsteg, lycka. Och vad gäller Majakovskaja så hittade man rätt.

Tekniskt listade man ut en helt ny modell att bygga själva hallen, och kunde skapa en väldig sal som helt tar bort känslan av att man befinner sig 33 meter under jorden. Arkitekten Alexej Dusjkin använder en stil som associerar bakåt till jugenstilen, med de långa slanka kolonnerna, och framåt till futurismen med geometriska former.

I taket finns mosaiker, utförda i en socialrealistisk, men ändå härligt frisk stil av konstnären Alexander Dejnéka. Temat för mosaikerna är ”24 timmar av den sovjetiska skyn”. Flygplan, simhoppare, körsbärsträd, Kremls torn – ett dygn av allt som pågår i en sovjetisk himmel.

Det sägs att Stalin, när tunnelbanan skulle byggas, lät utföra tester med de största tänkbara bomberna. Och så krävde han att tunnelbanan skulle byggas djupare än bombkratern. Och Metrosystemet fungerade som skyddsrum under kriget. Och just på den här stationen höll Stalin ett tal under revolutionsjubileumet i november 1941, medan tyskarna snabbt närmade sig Moskva.

Jag åker gärna hit bara för att titta på himlen, 33 meter under jorden. Jag vet att stationen dryper av blod. Att hela tunnelbanan vilar på massgravar. Men jag kan ändå hänföras av de drömmar som lyser fram mellan terrorn. Ljuset i den underjordiska himlen.

I allt umgänge med ryssar; förr eller senare, kommer samtalsämnet upp: Karlsson på taket. I Ryssland är den lille syltätande pojken en nationell hjälte. Det finns oräkneliga kaféer och restauranger och allt möjligt uppkallade efter Karlsson. Böckerna om honom kommer ut i ständigt nya upplagor, nya översättningar, nytryck av de gamla översättningarna. De gamla sovjetiska tecknade filmerna om Karlsson visas ideligen, med en av Rysslands mest meriterade skådespelerskor, Faina Ranevskaja, i rollen som fröken Bock.
Och här någonstans börjar den genomsnittlige svensken tappa tråden. Fröken Bock? Och vad var det där med sylten? Jag är inte säker på att det överhuvudtaget förekommer någon sylt i böckerna om Karlsson. Köttbullar, kuckelimuckmedicin, kanelbullar… Men sylt? Samtidigt är det sylten som är det centrala i den ryske Karlssons kosthållning.
Fröken Bock, däremot, hon dyker faktiskt upp i den andra boken om Karlsson – Astrid Lindgren skrev två, och det var för henne en fullkomlig gåta att just han av alla hennes figurer blev till en halvgud i Sovjetunionen.
Det har analyserats hur mycket som helst kring översättningarna till ryska, och många har hittat åtskilliga fel och missar. Men jag tror att förklaringen ligger på ett lite annat plan än på det rent lexikaliska. För ett svenskt barn är det uppenbart att Karlsson är en vuxen. Karlsson är ett konkret tilltal, fullt realistiskt, och de flesta barn skulle tycka att det var lite obehagligt om en gubbe som heter Karlsson skulle komma och sätta sig i fönstret.
För ett ryskt barn är Karlsson inte ett personnamn, utan mer som Spajdemän för vilken svensk sexåring som helst. Ett slags väsen, snarare än en lagom tjock man i sina bästa år.
Jag brukar föreslå att man skulle ha översatt Karlsson till ”Trofimytj” eller nåt lite bondskt ryskt, att försöka behålla de associationer som namnet ger, snarare än att vara så otroligt lojal till texten. När den ryska dockfilmen om Tjeburasjka översattes till svenska så fick han heta Drutten.
Tanken på att kalla Karlsson på taket för Trofimytj brukar väcka bestörtning och fasa i mina ryska vänner. Och på något vis – jag tycker det är vackert att vår ursvenske Karlsson på taket, från Vasastan i Stockholm – blivit en sagohjälte av nästan heroiska mått i Ryssland. Kanske är det där som Sovjetunionens fall började, när de sovjetiska myndigheterna ovetande om följderna beviljade världens bästa Karlsson landningstillstånd på de ryska taken.

Om några dagar inleds de olympiska spelen i Sotji. Jag tänker inte föra några kontrafaktiska resonemang om huruvida det var rätt eller fel att ge Ryssland vinter-OS. Nu är spelen ett faktum och beslutsprocesserna i IOK ligger utanför åtminstone min kontroll.

Putin har personligen sagt att det är en fråga om nationell säkerhet att genomföra stora, positiva evenemang. Inte bara Putin, utan även de mest liberalt och Putin-fientligt stämda ryssar är rent ut sagt lite trötta på att Ryssland och ryssar förknippas med vodkaosande kosmonauter, à la Peter Stormare i Harmageddon.

Nation Branding är ett koncept som används då och då. I svenska medier studerades till exempel för några år sedan hur Estland nyttjad, eller försökte nyttja, Eurovisionsschlagerfestivalfinalen för att skapa en positiv mediebild. Som regel handlar Nation Branding om att för en snäv publik i Västvärlden visa en bild av annat än det som gamla stereotyper berättar: en bild av modernitet, effektivitet, design, framgång och några nypor sex. Städad, deodorantad, ung och slät sex. Som på bio.

Propagandavärdet av det här kan diskuteras. Jag är inte säker på att, till exempel, Azerbajdzjan förbättrade sin politiska ställning genom en väl genomförd och groteskt påkostad ESC. Jag tror att de flesta har sina stereotyper om detta patologiskt svårstavade och dess brutala regim väl bevarade.

OS i Sotji kommer inte heller att bli en propagandatriumf för Putin. Det är redan från början dömt till att misslyckas, eftersom reportrar från större delen av världen kommer att vara genuint överraskade, inte över den snitsiga motorvägen och de eleganta snabbtågen mellan arenorna, utan snarare över att det överhuvudtaget finns tåg och vägar i Ryssland. Ingenting som händer i Sotji kommer att ge legitimitet åt Putin och hans regim, och blir det en uppföljare av Harmageddon kommer säkert Peter Stormare och hans ryska kosmonaut Andropov få förnyat förtroende.

Strängt taget har Nation Branding aldrig fungerat. Hitler-OS i Berlin 1936 är i första hand hågkommet för att den svarte amerikanske löparen Jesse Owens sprang byxorna av alla ariska praktexemplar. Putin-OS i Sotji kommer säkert att få liknande konsekvenser.