Om ett par månader är det trettio år sedan jag började resa i Ryssland. I månadsskiftet mars-april 1984 reste jag tillsammans med ett gäng andra på en utbildningsresa för att bli reseledare för Fritidsbuss Temaresor. De hade ett jättestort Rysslandsprogram – jag tror att de var en av Europas ledande operatörer på den sovjetiska turistmarknaden.
Och det var ju rätt snabbt som jag märkte att det fanns en speciell hårdhet i Sovjet. 1984 var det inte mycket som talade för att Sovjetunionen bara några år senare skulle vara upplöst, men jag minns att jag tänkte att när Sovjet förändras, så är det ju inte de bildade, kloka, roliga, eftertänksamma som kommer att ta över. Nej, det var fullt klart att det var de brutala, sluga och hungriga som skulle ta makten.
Sovjet 1984 var ett hårt land. På alla nivåer mötte man elakhet. Varje gång någon hade chansen att utöva makt, så utövades den makten för att göra en liten. Människorna kanaliserade statens våld, genom att utöva eget våld.
Det här är inget som är ”typiskt för ryssar” eller så. Det är typiskt för en kultur där storhet förklaras i termer av styrka. Och det spåret finns i det ryska statsskicket. Ryska ledare vill gärna se sig som faderliga, fasta och beslutsamma och de är angelägna om att deras barn – folket – ska vara lydigt.
Den här föreställningen om att storhet ligger i styrka är något som Putin ofta talar om. Ryssland måste, för att vara stort, vara starkt. Han upprepar mycket ofta hur Ryssland ständigt hotas av sönderfall. Han MÅSTE helt enkelt piska folket till lydnad.
Ibland hör jag samma argument när man talar om barnuppfostran. Barn måste LYDA, de måste lära sig respektera auktoritet – dvs STYRKA. Jag hör samma argument när man talar om familjefrågor. En familj utan auktoritärt överhuvud kommer nödvändigtvis att falla samman. Till och med i Moskvatrafiken funkar den starkares rätt: stor bil har företräde framför liten bil.
Jag kan nästan inte tänka mig något mer övertygande argument om svagheten i Putins Ryssland. Den ständiga ängsligheten; den ständiga föreställningen om att uppfattas som klen. Och det går knappast en dag utan att Putin bevisar för världen Rysslands svaghet och hans egen kraftlöshet som makthavare. Och det tragiska är ju att det enda sätt Putin kan visa styrka är genom våld. Han har utsatt Georgien för våld – i praktiken uteslutande för att visa att han kan.
Lyckligtvis har jag rest i Ryssland i trettio år. Jag vet att den här styrkekulten är en stark tradition i ett väldigt smalt och förvirrat segment i landet. Jag möter nästan uteslutande värme, klokhet och humor bland människorna i Ryssland. Men det är inte de som törstar efter makten och inte de som styr.
Denna mentalitet går tyvärr på export från dessa machoistiska länder som Ryssland, Turkiet mfl och påverkar inte minst ungdomskulturen i invandrartäta områden i andra ”klenare” länder. Under mina resor till Transkaukasiska regioner har jag också hört resonemang om att fred och demokrati är onaturliga och sjukliga tillstånd som leder till degradering och förfall och att krig är som hälsokur som enar och stärker en nation. Ofta tänker jag som artikelförfattaren gjorde under sina resor i Sovjet på 80-talet – att när tiden kommer och en ny våg av dagens ”monguler” ger sig på ett rövartåg så vinner den starkes rätt över både vett och etikett.