Jag tror att det är världens vackraste tunnelbanestation: Majakovskaja på gröna linjen i Moskvas Metro. Den invigdes 11 september 1938 och är en del av den näst äldsta linjen i den gigantiska tunnelbanesystemet. Den äldsta linjen, den röda, är ganska blygsamt utsmyckad, men när man började med den gröna så hade man kommit på idén att inte bara bygga en tunnelbana, utan även bygga en vision av det kommande lyckoriket. Luft och ljus, framsteg, lycka. Och vad gäller Majakovskaja så hittade man rätt.
Tekniskt listade man ut en helt ny modell att bygga själva hallen, och kunde skapa en väldig sal som helt tar bort känslan av att man befinner sig 33 meter under jorden. Arkitekten Alexej Dusjkin använder en stil som associerar bakåt till jugenstilen, med de långa slanka kolonnerna, och framåt till futurismen med geometriska former.
I taket finns mosaiker, utförda i en socialrealistisk, men ändå härligt frisk stil av konstnären Alexander Dejnéka. Temat för mosaikerna är ”24 timmar av den sovjetiska skyn”. Flygplan, simhoppare, körsbärsträd, Kremls torn – ett dygn av allt som pågår i en sovjetisk himmel.
Det sägs att Stalin, när tunnelbanan skulle byggas, lät utföra tester med de största tänkbara bomberna. Och så krävde han att tunnelbanan skulle byggas djupare än bombkratern. Och Metrosystemet fungerade som skyddsrum under kriget. Och just på den här stationen höll Stalin ett tal under revolutionsjubileumet i november 1941, medan tyskarna snabbt närmade sig Moskva.
Jag åker gärna hit bara för att titta på himlen, 33 meter under jorden. Jag vet att stationen dryper av blod. Att hela tunnelbanan vilar på massgravar. Men jag kan ändå hänföras av de drömmar som lyser fram mellan terrorn. Ljuset i den underjordiska himlen. 