Blodshämnd

Vi ska ha klart för oss att kärnvapen är militärt meningslösa. Krig är något väldigt praktiskt och pragmatiskt. Allt handlar om att motståndaren inte ska kunna göra motstånd. Skjut sönder, döda, hindra. Men hela vitsen med kriget är att tvinga på en motståndare din egen vilja. Över 200 dagar av ursinnigt och framgångsrikt motstånd har visat att Ukraina inte tänker underkuvas.

En hel del ryska experter skriver att det nu är rätt tid att sätta in kärnvapen mot ”centrum för ordergivning”. Det handlar i princip om att försöka få ihjäl Zelenskyj. Men vad tyder på att det ukrainska motståndet skulle brytas för att presidenten dör? Det är inte han som är det ukrainska motståndet; det är det ukrainska folket.

Det finns inga militära vinster på att sätta in kärnvapen mot Ukraina. Kärnvapnen har endast politisk och emotionell funktion. Ingen militär. Men frågan är om det är ett krig längre.

Putin har aldrig kallat kriget för krig, och ända tills helt nyligen ville han (och många ryssar) låtsas att den ”speciella militäroperationen” inte hade med ryssarna att göra. Fortsätt shoppa. Rysslands nationalideologi är fortfarande konsumtion. Men nu har kriget passerat en ny, emotionell gräns. Det handlar inte längre om att besegra Ukraina, tvinga på Ukraina Rysslands vilja, underkuva Ukraina. Det handlar om blodshämnd.

Putin vill inte längre vinna kriget; han kämpar för sin ”heder”. Det har att göra med ett slags tjuvheder, där en hederlig tjuv aldrig erkänner sina brott, hur mycket han än bevisats och döms. Att erkänna är att samarbeta. Att samarbeta är ärelöst och förvisar dig i fängelset till de mest förnedrande positionerna. Det ryska ordet ”parasja” betyder den gemensamma skittunnan i cellen (man har inte ensamcell i ryska fängelser). Ju högre rang i tjuvhierarkin, desto längre från skittunnan. Parasja är också ordet för ”passiv homosexuell”. Putin kämpar nu för att inte bli, eller bli uppfattad som parasja.

Och här blir nu plötsligt kärnvapnen rätt rimliga. De har, som sagt, inget militärt värde, men de fungerar emotionellt. Vi befinner oss i blodshämndens logik. Inte krigets, utan blodshämndens.

Det här elementet har varit en central del i Putins politik i över tjugo år, men hittills har blodshämnden varit mer lokal och konkret inriktad mot enskilda: Anna Politkovskaja, Boris Nemtsov… Nu har blodshämndslogiken nått kärnvapenknappen. Det är kanske inte heller en slump att en av de första som högljutt började kräva insats av taktiska (dvs ganska små, såna som i Hiroshima och Nagasaki) kärnvapen var Ramzan Kadyrov.

”jag vet inte vad försvarsministeriet rapporterar till överbefälhavaren (dvs Putin), men enligt min personlig åsikt måste mer beslutsamma åtgärder vidtas, som att utropa krigslagar i gränsterritorierna och insats av kärnvapen med begränsad sprängkraft. Det finns ingen anledning att fatta varenda beslut utifrån vad vi tror att de ska tycka i Amerika och i Väst; de har redan gjort så mycket för att skada oss. ”

https://t.me/RKadyrov_95/2911

Så där är vi nu. Vi kan konstatera att Putin redan, och kanske för länge sedan, övergivit idéerna om ett maktskifte i Ukraina och en Kremlvänlig lydfurste. Nu handlar det om Putins personliga fantasier om ett befängt hedersbegrepp. Och nu är kärnvapnen fullt rimliga. Han har inget emot att vara mördare, men han kommer inte att vara en som erkänner sina brott.