Man kan inte resa någonstans utan att ha böcker med sig. Att sitta på en flygplats och vänta; att åka tåg eller bus utan läsning, det är en ren pina. En gång var jag på en solsemester och de fem böcker jag tog med mig tog slut! Jag fick börja om och läsa samma igen. Det gick bra det också.
Nu köpte jag Kavallerist-flickan av Nadezjda Durova. En legendarisk bok och en av Rysslands första självbiografier. Durova föddes i en adelsfamilj utan stora tillgångar och beskriver en barndom av tvång och kärlekslöshet. Hennes mamma drömde om en son, och blev djupt besviken när hon födde en flicka. Besvikelsen tog hon ut på barnet, som dessutom var högljutt och livligt.
Pappan var husar – ett slags kavallerist – och familjen levde med regementet. Durova beskriver hur hon fascinerades av vapnen och hästarna och att hon helt saknade intresse för de kvinnliga verksamheter hennes mamma försökte uppfostra henne i. Hon insåg tidigt att vara kvinna, det var att vara förslavad. Och hon formulerar sitt missnöje med sitt öde:
[Min mor sa ofta att] kvinnan är född för att leva och dö i träldom; ofriheten är hennes arvedel. Bördan av att ständigt vara hindrad från oberoende och ett liv under alla former av tvång präglar hennes tillvaro från vaggan till graven; hon behärskas av svagheter, hon är berövad fulländning och är oförmögen till allt. Kort sagt, kvinnan är den olyckligaste, minst värda och föraktfulla av alla skapelser på jorden. Jag blev yr i huvudet av den här beskrivningen; jag beslutade mig för att vad det än skulle krävas befria mig från mitt kön som var, som jag förstod det, förbannat av Gud.
Så Nadezjda Durova sparar fickpengar, tar sin fars häst och rymmer till armén. Där uppträder hon som ung pojke och säger att hon flytt från sin familj som inte vill tillåta ”honom” att bli soldat. Hon visar sig vara en duktig ryttare och får beskydd bland en grupp kosacker från Don.
Den här boken skrev vid 1840-talet, och skildrar till stor del Durovas upplevelser under Napoleonkrigen i början av 1800-talet. Hon deltar i strider, skildrar livet i lägren och på baler. På olika vägar från kejsaren nys om att det finns en ung kvinna vid fronten, och han begär ett möte. Han lovar att tillåta henne stanna i armén, men hon måste byta förband då och då, eftersom hennes dåliga skäggväxt avslöjar att hon inte är en av grabbarna.
Hela boken är skriven med en skön energi. Hon är rolig och drastisk, men man skulle ju gärna vilja höra mer om hela hennes kamp för att bevara hemligheten om sitt kön i åratal. Nu beskriver hon det mest som ett problem i samband med baler, då hon har en känsla av att andra kvinnor ser i hennes ögon att hon inte är en man. Hennes befäl klagar faktiskt inför henne att hon är onaturligt ointresserad av damerna på bal. En riktig husar ska sätta kvinnors hjärtan i brand.
Boken har ju varit väl känd i över hundrafemtio år, och det har skrivits operett och gjorts film, men mest bara i Ryssland. Durovas öde har varit märkligt okänt i väst, och hon översattes till engelska först i slutet av 80-talet. Sedan dess har den varit en källa till forskning och resonemang kring genusfrågor och sexualitet. Durova var gift och hade barn, men bar manskläder även sedan hon lämnat det militära. Hon krävde att hennes barn skulle tilltala henne genusneutralt – inte mamma eller pappa, utan ”förälder”.
Många har försökt resonera kring hennes sexuella orientering – i boken är hon absolut kysk. Om hon skulle vara asexuell eller cissexuell eller transsexuell, det framgår inte alls. Den enda kärlek hon beskriver är till sin tjerkessiska häst Alkid.
Bäst är boken, tror jag, om man helt enkelt läser den som en skildring av en människa som gjorde ett självständigt val, oberoende av samhällets och samtidens normer.