Jag känner nästan alltid att jag har större nöje av dåliga filmer än av bra. För min del funkar det så här: en film är ju alltid ett slags lögn.
I Tarkovskijs Offret, till exempel, LÅTSAS ju Erland Josephson livsångest och dödsångest. Samma i Stalker. De tre männen i filmen klampar omkring i en nedlagd kemisk fabrik i Estland nånstans och LÅTSAS befinna sig i en livsfarlig zon där naturlagarna inte riktigt funkar. I Det sjunde inseglet LÅTSAS ju Max von Sydow vara 1200-talsriddare som försöker lura döden. Som åskådare måste jag ju koppla bort hela förnuftsapparaten. Sluta tänka på att Max von Sydow inte riskerar att dö av digerdöden ett minsta dugg, hur det än går i schackspelet. Ignorera det faktum att efter ett par tagningar av ångestutbrott, så går Erland Josephson och käkar lunch med Allan Edwall.
Just Tarkovskij lyckas nog lite bättre än de flesta med det här. Stalker, till exempel, är en film som ändå lyckas nå igenom åtminstone mina skepsisfilter. Sen har ju alla skådespelarna dött i mystiska sjukdomar efter inspelningen också, så uppenbarligen ska man undvika att ligga allt för länge i blöt i nedlagda kemiska fabriker i Estland.
HUR SOM HELST. Ser man på dåliga filmer SLIPPER man låtsas tro på det skådespelarna låtsas känna. Man kan spana efter mikrofoner som skymtar eller skuggor av kameran, man kan söka dolda värden och ideal och spana efter dramaturgiska grepp. OCH samtidigt ha roligt åt själva filmen.
Gamla amerikanska monsterfilmer är roliga. Man kan försöka identifiera vilka hot filmskaparna egentligen skildrar. I Världsrymden anfaller tas människorna över av exakta kopior av sig själva, men de är helt utan känslor. Kopiemänniskorna skapar ett samhälle byggt på en extrem solidaritet, och en fullständigt bortraderad personlig ambition. Kort sagt, de är kommunister.
I andra filmer är det radioaktivt utsläpp som muterat myror och gjort dem stora som bussar. I Godzilla – både de gamla 50-talsversionerna och den nya – likaså. För en massa år sen gick det en brittisk deckare i TV, som gick ut på en regerings-cover up av ett utbrott av galna ko-sjukan. Vi borde kunna vänta oss klimatförändringskatastroffilmer rätt snart. Eller det kom ju förresten en sån häromåret, The Day after Tomorrow. Skitfilm, men avslöjande. Deep Impact och Armageddon – båda kom ungefär samtidigt som en komet slog in i Jupiter. Shumaker-Levy, tror jag kometen hette.
Fetmaepidemin har ännu inte explaterats tillräckligt i populärfilmerna. En genialisk forskare har upptäckt hur man stänger av fet-genen. Men bantningsindustrin (som ju domineras av skumma ryssar och araber) inleder en ursinnig jakt på vår forskare. I slutstriden besegras lyckligtvis de feta araberna, eftersom de är mycket lättare att träffa. Fetgenen kan stängas av, och vi kan fortsätta dricka tvåliters sockerdricka med extra socker och fri påfyllning. Mmmm, världen är räddad.
hahaha