Stockolm.

Jag har varit en hel vecka i Stockolm, och det är lika exotiskt varje gång. Denna lilla andhämtning mellan den mörka nordiska urskogen och den isgrå ofruktbara skärgården. Ett blänk mellan granmörkret och gråhavet. Stockolm försöker desperat uppföra sig som en stad, men når inte riktigt fram. Gråhavet gräver sig in mellan klubbarna och pubbarna och granmörkrets skugga sträcker sig in mellan gallerior och gallerier. På Stureplan sitter unga människor och slukar sushi och meze och låtsas storstadscoola, samtidigt som man kan vara övertygad om att precis varenda en utan att blinka kan skilja mellan en gran och en björk. Och dessutom anse att skillnaden är relevant. Och varenda gång någon funderar på att hugga ner ett träd så går stockholmarna kollektivt bananer: grönområden, promenadstråk… Hallå – Stockolm förutsätts vara en STAD och inte nån djävla skogsmullezon.
Det slog mig när jag vandrade i den halvhjärtade trängseln kring Sergels torg att jag trivdes med Hötorgsskraporna och Sveavägsbetongen. Jag stannade vid det lilla minnesmärket över stadsskövlingen framför Akademibokhandeln och funderade på hur pass trång och tröttsam staden verkade innan rivningarna. Smala mörka gator, trista bakgårdar. Hela centrum skulle vara som Östermalm ungefär: öde, skuggigt, grått och slutet. Parkerade bilar, fladdrande ljus från storbilds-TV i dyra bostadsrätter. Folktomt.
Kanske skulle det ha byggts lite färre parkeringshus i Klara, men de har ju byggts om till bostadshus. Såren läker. De stadsplanerare som satte in grävmaskinerna i Stockolm öppnade stan, släppte in det ynka ljus som sipprar in mellan granmörkret och gråhavet. Kanske förstod de att stan behöver ljus mer än gamla gistna kåkar.
Men världsstadens ljus har inte nått fram till stadsborna. Inga Stureplansluncher i världen kan jaga mörkret ur oss. Guschelov.