Tystnad.

Det sägs att när vapenstillståndet inleddes och Första världskriget var
slut så uppfattade soldaterna tystnaden från kanonerna som Guds röst. I över fem år hade en allt effektivare krigsindustri producerat kanoner som allt effektivare besköt soldaterna. Praktiskt taget dygnet runt, månad efter månad i år efter år. Och så plötsligt tystnar kanonerna. Tjutande trumhinnor som anpassat sig efter det ständiga mullret. Kurt Vonnegut skriver – minns inte i vilken bok – om det fantastiska i att det ännu går omkring människor bland oss som hört Guds röst. Det här var väl några år sen, och jag tror inte det finns just någon kvar som kan berätta om ögonblicket när kanonerna tystnar, och Gud hinner säga ett par ord innan människorna börjar pladdra.

Vi svenskar tillhör som regel en av – tror jag – världens pratigaste religioner. De flesta svenskar uppfattar PREDIKAN som det centrala i gudstjänsten. Det är eländes pratande och babblande, och är det ingen som pratar så börjar man genast spela orgel. Pladder, pladder – psalm. Pladder – psalm, psalm. Pladder pladder pladder – kort psalm – låångt pladder – psalm, postludium, kaffe: prat.

Det är lite i överkant fokus på Ordet. Okej.

Jag tänker ibland att det vore behagligt med en tigande gudstjänst. Församlingen samlas, sätter sig ner och tiger tillsammans en halvtimme, timme… Så länge som det behövs. Och ingen musik, tack. Ingen stämningshöjande hisshymn. Bara kyrkorummet, en församling av tigande och så tystnaden.

Kanske skulle vi höra Guds röst när vi äntligen stannar upp och lyssnar, med TV:n avstängd, iPodarna urdragna ur våra hörselgångar, mobiltelefonerna lämnade i vapenrummet.