Östhammar. I två dagar har jag nu inte talat med Jan Guillou. Börjar tröttna på det här. Han ska förhansdreleasa sin bok här på den lokala bokaffären i morgon, lördag, och jag skulle göra en liten telefonintervju. Jag talade med förlaget, gav mitt telefonnummer och satte mig att vänta.
Gick på toaletten. Samtal missat, dolt nummer, sa telefonen.
Jag sa åt förlaget att jag var upptagen med en annan intervju, med en som inte var Guillou, mellan två och tre, och fem över tre ringer Guillou och säger, ja, det här är Jan Guillou. Ber om ursäkt, säger jag, men jag är upptagen i en intervju, kan jag ringa upp om en halvtimme? Guillou säger något som jag inte uppfattar, men som låter jakande och innan jag hinner fråga om telefonnumret, så har han lagt på. Dolt nummer.
Ringer till förlaget. Får allt tänkbart stöd av hygglig och hjälpsam tjej som uppenbarligen gör allt för att jag ska få ställa fyra sketna frågor till Jan Guillou, men det är kört. Han deltar i Skarapremiären av nya Arn-filmen.
I dag ringer jag till förlaget igen. Talar ånyo med Tove, som än en gång är fenomenalt hjälpsam. Ingen ringer. Ringer igen efter lunch. Tove lovar. Jag väntar. går på muggen. Samtal missat, dolt nummer. Men vafan!
Det finns en legend om någon personalchef på Expressen. Tjock bunt med ansökningar om sommarvikariat. Personalchefen tar de fem översta, slänger de fyra hundra andra: ”De hade otur. Det ska man inte ha som journalist på Expressen.” Jag hade legat i botten på den där dumma högen.
Tillägg, en halvtimme senare. Jan Guillou ringde upp en gång till, utan att jag var på muggen. Snällt av honom.