Gorbatjov höll ett tal på åttiotalet. Jag tror det var i Murmansk, men jag gitter inte kolla. I just det här talet sa Gorbatjov att Clausewitz’ era var till ända. Militärfilosofen Clausewitz lär skriva någonstans att kriget är en fortsättning på politiken, men med andra medel. Alltså, att krig helt enkelt är en annan form av politisk argumentering.
Gorbatjovs tal byggde på tanken om att kriget inte längre funkade: det gick inte att använda kriget som politiskt instrument, eftersom det skulle leda till total förödelse. Gorbatjov satt vid den här tiden fortfarande fast i kriget i Afghanistan – det kriget hade inletts som ett politisk projekt för att hålla landet kvar under sovjetisk kontroll. Det hade ju inte funkat, och de politiska vinster som Sovjetunionen hoppades vinna på inmarschen 1979 hade ju visat sig ganska magra.
Men nu har vi kommit tillbaka till Clausewitz-eran. Sedan tidigt 90-tal har kriget liksom blivit en fullt legitim modell för konfliktlösning. Irak. Bosnien. Jugoslavien. Afghanistan. Irak igen. Och så nu: Georgien. De senaste två årtiondena har vi tvingats vänja oss vid att brutalitet är rätt. Ekonomisk brutalitet genom chockterapi. Politisk brutalitet genom intolerans och extremism. Fysisk brutalitet för att visa beslutsamhet och ledarskap och styrka. USA har visat att man anser sig ha rätt att bedriva politik genom bomber, Kina demonstrerar beslutsamhet och styrka i Tibet. Ryssland gjorde det mot Georgien. Varför ska andra länder nu låta bli? Våld är ju bra och effektivt.